Jag skulle vilja vara Tom Hanks. Inte nödvändigtvis i rollen som skådespelare, men som person med den utveckling och de framsteg som han har haft. Den livsutvecklingen. Han måste vara mer än nöjd. Och han ska vara det. Jämföra Splash, Big och Dragnet med filmer som Saving Private Ryan , Forrest Gump och The Green Mile? Det låter sig inte göras helt enkelt och trots att Hanks är den gemensamme nämnaren så känns det inte som om det är samma person. Han har under åren visat vad han kan och vad han är kapabel till, åtminstone så här långt i karriären. Det känns som om det kan komma nya och oanade sidor ur denne skådespelare som 1989 delade huvudroll med en hund med på tok för mycket skinn (och saliv) bara för att sex år senare ge röst åt en cowboyhjälte i världens första datoranimerade långfilm!

2002 kom Road to Perdition till biograferna. Det talades om Tom Hanks, självfallet, och om hur udda det var att se honom spela osympatisk roll i kontrast till de komiska rollerna som han gjort sig känd på i början av sin karriär. Jag håller inte med. Filmen är så mycket mer än Tom Hanks. Tom Hanks är allt annat än osympatisk. Det här är historia, bild, ljus och ljud i en härlig symbios som gör filmen till en av de större filmupplevelserna för mig på ganska länge.

Filmen
Det är vintern 1931. Depressionens USA för med sig olika maffiafraktioner och där Michael Sullivan (Hanks) bor tillsammans med sin fru (Leigh) och sina två söner regerar bossen John Rooney (Newman). Rooney ser Sullivan som sin andre son och detta ses inte med blida ögon av Connor (Craig), Johns blodbundne och maktgalne son. Sullivan jobbar som professionell mördare åt Rooney, en inte helt enkel sysselsättning att kombinera med ett familjeliv där, även om hustrun vet vad som försiggår, sönerna med jämna mellanrum, som söner gör, frågar pappa vad han egentligen jobbar med. Nyfikenheten tar en dag överhanden över sonen Michael Jr (Hoechlin) och han gömmer sig i bilen när hans far tillsammans med Connor en kväll ger sig ut för att tala en sprithandlare tillrätta. Samtalet får en oväntad vändning och Jr blir tragiskt nog vittne till när hans far i sanning utövar sin profession.

Sullivans relation till sina söner var inte den bästa tidigare och den här händelsen hjälper självfallet inte situationen till det bättre. Den irländska maffiaklanen med Connor i spetsen vidtar åtgärder för att eliminera riskerna som sonens upptäckt kan föra med sig, men något går snett och innan de vet ordet av är alla inblandade personer djupt involverade i en jakt där känslor och relationer betyder lika mycket som pengar och hämnd. Mitt i detta måste Sullivan ta hand om sin son som han egentligen kanske inte känner alls…

Det här är en stor film trots drag av minimalism och den berör mig djupt som far. Filmens styrka ligger inte i gangstergenren, i affischnamnen eller i frånvaron av en i alla fall uppenbar storvulen Hollywood-hybris. Den gyllene kärnan finns i historien om relationen mellan far och son och de emotionella ”shoot-outs” som de måste ta sig igenom på sin väg från fördärvet och mot det lugna livet i solen vid Lake Michigan bortom alla Connors. Historien berättas med säkerhet och fingertoppskänsla i klipp och scenbyte och som betraktare får du hela tiden veta bara precis så mycket som behövs för att du inte ska tappa tråden eller intresset men heller inte så mycket så att du slipper tänka själv. Du måste aktivt delta och lägga ihop två och två. Och även om jag ganska snart efter storyn rullat igång luskat ut att det blir fyra så förblir jag fast till det ljusa mörka slutet med en dåres förhoppning om att regissören lyckats lura mig. Men när eftertexterna rullar upp sitter jag tyst länge i mitt mörka vardagsrum och till tonerna av den vackra melankoliska musiken är jag ändå glad att han inte gjort det.

Bild
Det är svårt att vara missnöjd med det här. Mest handlar det om att bildkompositionerna och ljussättningen är så förbannat snygg, rent ut sagt, så det är lätt att glömma att kritiskt titta på den faktiska kvalitén på bilden och det är tydligt att man anammat att detta från början är en ”graphic novel” alltså ett seriealbum om man översätter fritt och plumpt. Jag menar: Connors mun som släpper ut cigarettrök i full 2.35:1, rummet du sitter i formligen exploderar i ljus när Sullivan skjuter med sitt maskingevär mot kameran, i det mörka utrymmet i garaget ser du bara huvudena på far och son, ändå känner du hela kroppsspråket, Paul Newmans närvaro understryks av hans fårade ansikte och isblå ögon i extrem närbild, kameraåkningar, gråkallt ljus utanför köksfönstret, gråa vinterdagar som accentuerar det traumatiska som sonen upplevt, allt är minutiöst planerat och genomgånget och ska tillskrivas Conrad L. Hall. Det är skitsnyggt, helt enkelt.

Förvänta dig ingen explosion av färger på skärmen dock. Sam Mendes har medvetet hållit färger nere och låtit filmen vara mörk. Dels för att understryka depressionen, men även som en aktiv aktör i själva filmen, det finns en tanke med det, en tanke som jag inte ska avslöja här men som syr ihop filmen på ett sätt som vi ser allt för sällan. Bilden ställer alltså ganska höga krav på din utrustning skulle jag vilja påstå. Se den nu medan det är rejält mörkt på kvällarna om du inte kan mörklägga din biosalong ordentligt. Speciellt om du känner på dig att din TV/projektor har svårt för mörker. Det minsta du bör göra tycker jag i alla fall är att gå igenom inställningarna, varför inte med THX Optimizer som du kan hitta på till exempel Star Wars I och II. Annars finns risken att du sitter och retar dig på att du inte ser vad som händer och då har du redan tappat filmen.

Ljud
Det som sagts om bilden skulle även kunna sägas om ljudet, tveklöst. Samma kraft förefaller ha lagts ner i att återskapa sidor ur albumet utan dialogbubblor då tystnaden ofta får tala och gör det med besked. Den tystnaden har man valt att då och då bryta genom att låta hela ditt system fullkomligt explodera i ljud och det är svårt att förklara vad det är som gör att dessa gejsrar av 5.1-extas får den effekt som de får. Troligen är det så att tonen i filmen egentligen inte är gangster-action eller thriller utan mer av drama. När så den bistra verklighet som Sullivans faktiskt gömmer sitt familjeliv i kommer upp till ytan så påminns inte bara Michael om det utan även du som åskådare. Det är ingen vacker verklighet de lever i. Inte egentligen. Det är alltså ingen film där dina minutiöst noggrant utplacerade och kalibrerade högtalare får jobba häcken av sig i dryga en och en halv timma, men det är en där de får förmedla snygga ljudbilder och smäktande vacker filmmusik för att då och då se till så du inte slumrar till bland soffkuddarna.

Extramaterial
Först har vi den obligatoriska ”making of” som karaktäriseras av de vanliga kommentarerna om hur fantastiska alla som arbetat med filmen är men som ändå ger en ganska trevlig inblick i tankarna kring skapandet av filmen, inte minst vad gäller ljus och ljud. Deleted scenes levereras med snygga menyer som skiftar bakgrund allt eftersom du väljer en ny scen och kan fås med eller utan kommentarer. Kommentarerna är informativa och scenerna noga utvalda känns det som. Har du sett filmen ger de en chans till fördjupning samtidigt som det är uppenbart varför de inte kom med. Mendes förklarar också mycket snyggt vad man ska titta och tänka på. Borttagna scener utan kommentarer förefaller värdelösa utan denna information. Fotogalleri, biografier och production notes med mycket text till stillbilder från filmen finns att tillgå för den som vill fördjupa sig i karaktärer och skapandet av filmen. Sam Mendes ger också ett kommentarspår som inte blir tråkigt någon gång vill jag påstå. Mendes berättar i ett behagligt tempo om beslut man tagit, anekdoter och teknisk information. Han refererar också snyggt till de borttagna scenerna vid några tillfällen vilket ger ytterligare ett djup till hela upplevelsen. Här får man också en inblick i hur noggrant allt är genomtänkt rent bildkompositionsmässigt. Jag skulle gärna ha sett att man på något sätt lyckats få in åtminstone delar av seriealbumet läsbart på dvd:n eller kanske som jämförelse med den färdiga filmen, det hade varit intressant.

Omdöme
Jag antar att det framgått att det här är en film för mig. Någon kanske skulle påstå att Sam Mendes inte förvaltat det han skapade med American Beauty, men jag gillar den här bättre. Kanske är det som sagt faderskapet i mig som påverkar, men hela filmen är så grann och så genomtänkt så jag har svårt att ge annat betyg än topp. Och det är ju det privilegium jag har. Jag får säga vad jag tycker. Stora skådespelare som Hanks och Newman gör självfallet sitt till att bära en sådan här förhållandevis svår film, jag menar, den är ju inte publikfriande på samma sätt som Sömnlös i Seattle eller Blåsningen t. ex, men de är inte ensamma. Jude Law gör en synnerligen obehaglig fotograf och Tyler Hoechlins insats som Michael Jr är lysande i samspelet med Hanks. Men det som dröjer kvar i mig i vardagsrumsmörkret är känslan av att just ha sett något komplett, en helhet, ett pussel där den sista biten precis lagts på plats.