Filmen
Den här filmen baserar sig självklart på serietidningen om Spindelmannen; för de som inte vet vad den handlar om kan jag berätta att det är en historia om den blyge och mobbade studenten Peter Parker, som bor tillsammans med sin faster och sin farbror i en liten förort utanför New York. Hans liv är långtifrån lätt, eftersom han har få vänner och dessutom är olyckligt förälskad.

En dag händer dock något som kommer att förändra hans liv för alltid. När klassen är på besök i ett laboratorium blir Peter biten av en radioaktiv spindel, som av misstag sluppit lös. Kort därpå märker han att hans kropp håller på att förändras och att han har fått omänskliga krafter, till exempel förmågan att spinna nät samt att kunna klättra på väggar. Till en början vet han inte vad han ska göra med sina nya krafter, men när hans farbror blir skjuten av en skurk som Peter tidigare hade kunnat stoppa – men struntat i – börjar han inse att han har ett tungt ansvar på sina axlar. Hela tiden ekar ett par av hans farbrors sista ord, i hans huvud; med stora krafter följer stort ansvar, och de orden blir Peters motto. Han blir Spindelmannen.

Medan Peter lär känna sina nya krafter håller hans närmaste väns far Norman på med ett stort vetenskapligt projekt för de högsta hönsen i staden, men försöken går inte som planerat och till slut bestämmer han sig för att testa experimentet på sig själv. Det går dock inte heller särskilt bra och resulterar istället i att han blir förvandlad till en ondskefull varelse, vid namn Green Goblin. När den nya skurken sedan ger sig ut för att lägga världen under sina fötter finns det bara en man som kan stoppa honom – Spindelmannen.

Bild
Den här utgåvan har fått en del skäll både när det gäller bild och ljud och därför var jag väldigt nyfiken på om det var så illa som många hade skrivit. Tittar vi på bilden kan jag konstatera att den absolut inte är dålig, men att den har en bit kvar till den absoluta toppen. Jag vill inte säga att bilden har några egentliga problem; den ser överlag bra ut, men förutom en del störande saker - som till exempel lite grynighet, en del persienneffekter, samt ett par vita fläckar – är kvalitén bra. Det som gör att den ändå ligger lite efter många andra filmer är att den inte är sådär vass och fräsch som den borde kunna vara. Istället ser den bitvis ganska matt och tråkig ut. Det är bra – men det hade kunnat vara bättre.

Ljud
Detsamma sak gäller faktiskt även ljudet. Jag tycker att det är ett bra ljudspår, men det når tyvärr inte hela vägen fram. Det positiva är att dialog, musik och effekter låter bra; mixningen i frontarna är fin och det känns aldrig rörigt eller grötigt. Problemen dyker upp när vi tittar på bas och surround. Det värsta är utan tvekan basen, som är väldigt frånvarande under hela filmen. Det är ljudspårets stora brist; det saknas helt enkelt mycket i tyngd. Även surrounden är lite väl passiv, anser jag. Det ska dock påpekas att det finns en del riktigt fina surroundeffekter, men att mixen ändå framstår som aningen framtung.

Extramaterial
Här finns det material som kan hålla en sysselsatt i många timmar. Utgåvan innehåller självklart två skivor och båda är fullspäckade med bonusmaterial. Det är bara att välja och vraka.

Skiva ett:

Kommentarspår

Det finns två stycken kommentarspår med. Det första är med Sam Raimi (regi), Laura Ziskin (producent), Grant Curtis (producent) samt Kirsten Dunst (kvinnlig biroll). Spåret är av standardkvalité och helt klart värt att lyssna igenom en gång. Man får reda på en del roliga saker om filmen, både från regissören och producenterna. Fröken Dunst säger däremot inte så mycket intressant, men allt som allt är det ett klart godkänt spår.

Det andra kommentarspåret inkluderar kommentarer från ett gäng som ligger bakom specialeffekterna i filmen. Här blir det så klart nästan bara effektsnack, vilket jag inte tycker är så intressant, men gillar man det är det nog värt att ta sig igenom, för visst säger de en del intressanta saker.

Pop-up-spår

Ja, det finns faktiskt ytterligare två möjligheter att se filmen på. Det ena sättet är genom en metod som användes på till exempel Matrix-dvd:n. Där dök det upp en liten kanin då och då under filmens gång och klickade man då på fjärrkontrollens enterknapp fick man se en liten bakomfilm om just den sekvens i filmen man befann sig i. Exakt så är det här också, med undantag av att det nu är ett Spidelmannenhuvud som dyker upp. Bakomfilmerna är ett par minuter vardera och ganska roliga att titta på.

Den fjärde möjligheten att se filmen på är ett spår med faktarutor som dyker upp under filmens gång. Här får man veta mycket om serien, filmen, paralleller mellan de båda och mycket annat. Ett väldigt intressant spår som bjuder på mycket information – både för fansen och de övriga. Det krävs dock ett visst intresse att orka ta sig igenom hela spåret.

Trailers, tv-spots, musikvideo och biografier

Lite standardgrejer finns självklart också med. Här har vi bland annat musikvideor till låtarna Hero och What we’re all about, samt trailers för bland annat Men in black 2 och xXx, plus ett gäng tv-spots för Spider-Man. Dessutom finns det biografier för de största rollerna.

Skiva två:

HBO-making of, E! Entertaiment special

Här har vi två dokumentärer som varar cirka en timme totalt. De är av standardkvalité – det vill säga mycket snack, men lite innehåll. Det mesta är inget annat än en introduktion till filmen, samt lite beröm till alla inblandade. Visst blir det intressant då och då, men det mesta är tyvärr rätt standard.

Dokumentärer om regissören samt kompositören

Sedan följer två korta dokumentärer om Sam Raimi och Danny Elfman. De är cirka sju minuter långa vardera och är ganska intressanta. Speciellt den om Elfman, eftersom man får en liten inblick i hur han jobbar när han skapar filmmusik. Synd bara att det var så kort. Dokumentären om Raimi är mer standard och bjuder inte på så mycket nytt.

Screen-test och Gag-reel

De här två punkterna är tyvärr väldigt korta. Gag-reel är bara ett par futtiga minuter och detsamma gäller screen-test. Synd tycker jag, eftersom det alltid är kul att se skådespelarna läsa in sina roller och framförallt göra missar som resulterar i skrattsalvor.

Dokumentär om Spindelmannen och hans tidning

Den här dokumentären – på cirka 25 minuter – är väldigt intressant och sevärd, vare sig man är ett stort fan av Spindelmannen eller ej. Här får vi höra lite om karaktärens historia, samt om hur tidningen har utvecklats genom åren. Personer som kommenterar är bland annat giganter som John Romita Jr., John Byrne och självaste Stan ”The Man” Lee. En mycket intressant dokumentär.

Bildgallerier

Här får vi möjligheten att ta oss in i det så kallat ”Dark room” (Peter är ju fotograf), där det finns en mängd bilder på allt från kända platser till viktiga karaktärer. Kul utformat, även om det hade varit trevligt med tillhörande kommentarer. Vi får dessutom möjlighet att se framsidor på olika nummer av tidningen Spider-Man som kommit ut genom åren. Inte så väldigt intressant kanske, men det finns säkert någon som gillar det.

Fakta om Spindelmannens fiender, samt största kärlekar

Här bjuds vi på två gallerier där det finns både information om och bilder på de största fienderna och de viktigaste kvinnorna i Spindelmannes liv. För mig – som har läst serien i flera år – var det inte så intressant eftersom jag kände till det mesta redan, men är man nybliven fan och vill veta mer är det säkert en kul grej.

Summering av extramaterial:

Allt avrundas med lite tips till spelet om Spider-Man, samt en del till dvd-Rom. Totalt sett är den här utgåvan mycket trevlig när det gäller extramaterial. Betyget blir en nia och det enda jag saknade var en längre dokumentär om filmen istället för de standardgrejer vi nu fick. Inget toppbetyg alltså, men inte så långt ifrån.

Omdöme
Hur har då Sam Raimi lyckats med filmatisering av Spindelmannen? Väldigt bra, anser jag. Inledningen – när Peter får sina krafter – är en i princip perfekt överföring från serie till film. Här finns nästan allt med och det är exakt så som man hade förväntat sig och föreställt sig. Ett mycket bra jobb av herr Raimi. Problemen kommer istället mot slutet, för då går allt väldigt fort; det känns knappt som om striden mellan Spindelmannen och Gröna Trollet (Green Goblin) börjat, förrän den är över och trots att filmen är upp mot två timmar känns den faktiskt lite kort. Det märks tydligt att längre speltid hade behövts för att avsluta filmen på ett riktigt värdigt sätt. Visst, det är fortfarande bra, men bättre hade det utan tvekan kunnat bli. Dessutom är slutet lite väl öppet för min smak; detta har aldrig varit menat som en ren "fortsättning följer" a'la Sagan om Ringen, men som Raimi avslutar filmen känns det nästan så. Många trådar är lösa och de som tyckte X-men slutade öppet har något ännu värre att vänta sig här.

Men nu ska jag sluta klaga, för i övrigt är Spider-Man en riktigt lyckad superhjältefilm (trots vissa retligt politiskt korrekta scener) som lyckas behålla mycket av stämningen i serien, vilket man definitivt ska ha cred för. Den speciella blandningen av action, vardagsliv och humor är ofta beundransvärt väl genomförd och som gammal fan av "Spidde" kan jag inte annat än göra vågen. Skådespelarna är också mycket bra, vilket jag var lite tveksam till innan. Maguire fungerar utmärkt som den unge Peter Parker och likaså Kirsten Dunst som Mary-Jane. Birollerna känns också bra, speciellt Willem Dafoe som Norman Osborn - mycket bra val. Det enda frågetecknet jag vill sätta ut är faktiskt Maguires och Dunsts "look", som känns aningen ung, det vill säga, de ser mycket yngre ut än vad de egentligen är. I den här filmen fungerar det utmärkt, då karaktärerna ska vara unga, men frågan är hur det blir i framtida filmer, när Peter och Mary-Jane ska vara mer vuxna? Nåja, den dagen den (eventuella) sorgen.

Summering
Som gammal fan av nätsvingaren applåderar jag den här lyckade filmatiseringen. Trots vissa problem tycker jag att Raimi lyckades dra projektet i hamn och nu är det bara att hoppas att tvåan blir lika bra.