Filmen har i grund och botten samma story som ”Ripley´s game” men är tämligen annorlunda till utförandet. I början besöker Tom Ripley (i Hoppers tolkning en tystlåten psykopat med ständigt närvarande cowboyhatt) sin vän, konstnären Pogash Derwatt (spelad av Nick Ray, som en gång i tiden regisserade Hoppers debutfilm, ”Rebel without a cause”). Övriga världen tror att Derwatt är död, något han fejkat för att sälja bättre (en död konstnär säljer alltid bättre än en levande). Men när Ripley skall sälja en av de falska tavlorna på auktion i Hamburg möter han rammakaren Jonathan Zimmermann (Bruno Ganz, känd från ”Himmel über Berlin” och ”Nosferatu”). Denne märker att det är skillnad i blåtonen på förfalskningen gentemot tidigare Derwatts. Auktionen klaras av utan problem, men p.g.a. Zimmermanns misstankar mot Ripley vägrar han skaka hand med denne, något Ripley blir synnerligen förolämpad av. Av en gemensam bekant får Ripley reda på att Jonathan har en obotlig, dödlig blodsjukdom.

Någon natt senare får Ripley hembesök av en gammal partner-in-crime, Raoul Minot. Denne har problem med maffian, och vill ta livet av två män från två olika maffiagäng, för att gängen ska starta krig med varandra och Minot ska få operera ifred. Han behöver en mördare som ser helt oskyldig ut. Ripley vägrar, men kommer att tänka på Jonathan. Denne accepterar efter mycket tvekan och sänds till Paris för att genomföra det första mordet. Han är knappast någon särskilt professionell hit-man, men lyckas i alla fall. Då Minot avslöjar att ytterligare en person skall dödas blir Ripley rädd, då Minot tänkt sig det hela ombord på ett tåg, något som kräver ett proffs. Så Ripley bestämmer sig för att ge Jonathan lite hjälp, och det är då de verkliga problemen börjar.

Navet i den här filmatiseringen är utan tvekan Dennis Hopper. Då filmen gjordes var han inne i en tung knarkperiod och hade inte lätt att få jobb. Rollen som Ripley var en av de få riktigt bra saker han lyckades klämma ur sig under hela 70-talet, och det är också en riktigt fascinerande skurk, främst p.g.a. hans dämpat vilda personlighet och det faktum att vi förstår virrvarret i hans själ, men aldrig riktigt får någon förklaring till varför. Att han sedan klär sig i allt från beigefärgade overaller via jeansjackor till grå kostym och vattenkammat hår (nästan alltid med cowboyhatten på) samt bor alldeles ensam i ett stort, vitt hus i Hamburg med helt röda sängkläder, en stor stereo och ett biljardbord med grön neonreklam ovanför, det gör ju det hela ännu mer fascinerande. Ripley är en av de där skuggfigurerna, a la Clare Quilty i ”Lolita”, som drar i trådarna men sällan visar sig själv. En synnerligen fascinerande figur som skulle räcka till att hålla upp en hel film själv.

Det slipper han dock i detta fall, ty filmen i övrigt är också full av kvaliteter. Bruno Ganz, tysken med de fina mustascherna, agerar lysande i sin roll och kompletterar den galne amerikanen väl. Robby Müller svarar precis som vanligt för ett enastående foto. Då historien utspelar sig i både Paris, New York och Hamburg får Müller många möjligheter att visa sin talang. Personliga favoritbilder är då Ripley går mot World Trade Center på ett tjockt broräcke, och då man i slutänden kör ut mot en lång strand. Det finns otroligt många fler.

Wenders har också valt att använda sig av sju regissörer för att spela skurkar, och det leder till att vi, förutom Hopper och Ray, bl.a. får se Sam Fuller som bister, cigarrpuffande maffiaboss och Gerard Blain som den slemmige Minot med den härliga brytning (päss-enn-gerr). Den vansinnigt melodramatiska musiken Wenders valt att använda vid flertalet tillfällen passar också helt lysande, och scenografin hjälper också till med stämningen. Att sen den här filmatiseringen mer ligger i tid med berättelsen än ”Ripley’s game” gör ger ju ett par bonuspoäng rent storymässigt. I den här versionen får vi svar på en fråga som många gånger sysselsatt mitt sinne: hur man dödar någon ombord på ett tag och får bort liket utan upptäckt.

Filmens skildring av våld är också intressant. Det hela är tämligen realistiskt, utan överdrivna ljudeffekter eller orgier i blod. Slagsmålens intensitet känns i magen.

Det här är inte Wenders bästa film, men den är ändå ett mindre mästerverk arthouse-thriller med stuns. Bör ses av samtliga Hopper-fans och även de som diggar Patricia Highsmiths böcker. Den här filmen tar tillvara på den potential som ”Ripley’s game” hade, men inte utnyttjade fullt ut.

Bild
Ytterligare en Wenders-release där man lagt manken till och fått ur sig en mycket bra transfer. De underbara färgerna återges helt korrekt, smutsnivån är skrämmande låg, ingen synlig edge-enhancement, inga artefakter eller digital blockning, men en mycket bra skärpa och genomgående kvalitet i bilden.

Ljud
Ett Dolby 2.0 Surround-spår och ett Dolby Digital 5.1-spår. Det här är definitivt inte en effektfilm, men 5.1-an förmår använda surrounden för musik och effekter på ett diskret men effektivt vis. Inget överdådigt, men helt passande filmen.

Extramaterial
Ett kommentarspår där Wenders och Hopper återförenas och pladdrar. Det blir både teknisk information om hur man gjorde för att filma t.ex. tågscenen, men också minnen, anekdoter och skämt. Ett riktigt trevligt spår, även om Hopper håller sig lite väl i bakgrunden och gärna kunde ha pratat lite mer.

35 minuter med borttagna scener, vilket är mer en blandning av rena outtakes och borttagna bitar, finns också, med valbart kommentarspår av Wenders. Man saknar inte ett jota av det i filmen, även om där finns en rolig scen där vi får se Jonathans fru jobba med att dubba amerikansk film till tyska. Wenders verkar inte överdrivet intresserad av detta gamla material, utan droppar bara sporadiskt ett par kommentarer.

Vi får även välskrivna talent files om Wenders, Hopper och Ganz, samt en trailer. Engelsk text finns enbart för de partier i filmen som talas på tyska och franska.

Sammanfattning
Den överlägset bästa av Ripley-filmerna, här presenterad med utmärkt bild och ljud och ett bra extrapaket, främst med ett väldigt bra kommentarspår. Rekommenderas till alla fans av Ripley-filmerna, kanske främst till dem som gillar Wenders och europeisk arthouse-film, ty detta är inte din vanliga standardthriller. Ett mästerverk i sin genre och närmare 30 år senare fortfarande en briljant dramabetonad thriller.