Filmen
Vi befinner oss på de engelska kanalöarna när andra världskriget börjar närma sig sitt slut. I ett ensligt hus omgivet av vad som nästan är ett evigt dis försöker Grace Stewart (Kidman) leva ett så normalt familjeliv det går med sina två barn Anne och Nicholas, men det är allt annat än lätt; fadern har med största säkerhet strukit med i kriget medan de två barnen är dödligt allergiska mot ljus. När en trio tjänstefolk en dag dyker upp oanmälda på trappan får Grace en marginellt bättre tillvaro eftersom de gamla tjänarna övergivit sitt jobb, men det kommer att visa sig att det har hänt en hel del i huset som ingen i familjen känner till.

Det är svårt att inte jämföra en film om människor isolerade i ett spökhus med Stanley Kubricks mästerverk The Shining, en jämförelse som ofta är orättvis med tanke på hur bra filmen med Jack Nicholson i huvudrollen är. Men faktum är att The Others nästan kommer upp i samma klass. Det finns nämligen en synergi i Amenábars film som inte går av för hackor. Allt positivt strålar samman till en helhet som övertygar ordentligt. Tidsperioden är bra vald, med kläder och miljöer som är helt perfekta för en spökfilm samt ett krig i bakgrunden som hjälper till att förstärka känslan av osäkerhet som genomsyrar Grace tillvaro. Även skådespeleriet är av hög klass, och de få antalet karaktärer som medverkar i filmen bidrar till att förtäta stämningen som råder. Det finns de som har påstått att Kidman spelar över, men jag tycker att skådespelerskan utgör en av filmens absoluta behållningar; hon levandegör på ett övertygande sätt den otroliga press hennes karaktär lever under, och man tycker synd om Grace när man ser hur hon försöker hålla uppe fasaden av någonting som inte längre finns kvar. Att hennes reaktioner kan tyckas överdrivna ibland är kanske rätt så logiskt när man tänker på The Others upplösning.

Förutom skådespelarna gör även musik och foto ett övertygande jobb. Här bevisas verkligen tesen ”less is more” när tystnaden tar överhanden och den finstämda orkestrala musiken på proffsigt manér säger till publiken när den ska sitta på nålar. Visserligen fläskas det på ordentligt emellanåt, men vid de tillfällena berättigas det av dramatiken. Istället för med hisnande kameraåkningar och snabba klipp ges det stämning med mörka rum, dova färger och ett lugnt berättande. Om det inte hade varit för en liten svacka i mittenpartiet av filmen skulle filmen varit ännu starkare, men så som det är nu håller The Others för att ses mer än en gång – trots att den är något av en deckarhistoria. Det lämnas nämligen ut små vinkningar om vad det egentligen är som har hänt i huset under filmens gång, och förutom att njuta av dem under en andra visning lovar jag att håren på armarna kommer att resa sig fast man vet vad som kommer härnäst.

Bild
Som sagt är The Others en mörk film med många scener där ljussättningen inte lyser upp särskilt mycket, och det kräver ju naturligtvis en del av DVD-utgåvan. Som tur är så är svärtan snudd på referensklass; alltså behöver man inte gå miste om några detaljer i bildens mörka partier. Det finns en viss grynighet i bilden, men vad jag minns var det likadant när The Others visades på bio, så det bör inte vara någonting att oroa sig för. Även de något kalla färgerna är i sin ordning, och tillsammans med en skarp anamorfisk bild som visar upp en tillfredsställande detaljrikedom klarar sig utgåvan mycket bra.

Ljud
Jag har redan skrivit om lite om ljudet i recensionen av filmen, men här följer en mer detaljerad beskrivning. För att en film ska lyckas vara skrämmande är musiken mycket viktig, och The Others är ett kanoniskt exempel på hur det låter när det fungerar: tystnad används för att göra publiken osäker på vad den ska känna (oftast säger ju ljudet oss hur vi ska uppleva det som händer), och när stämningen sedan byggs upp av en subtil orkester för att slutligen braka loss ordentligt i klimaktiska ögonblick med en bas som skakar om gör man helt rätt. Även vid mer sorgliga ögonblick gör musiken ett bra jobb genom att vara melankolisk och finstämd utan att gå över gränsen och bli melodramatisk. Till och med 5.1-ljudspåret används genom effekter i olika högtalare till att skrämma upp tittaren, så även surroundfetischister (och de som tycker om att bli skrämda) får sitt lystmäte.

Extramaterial
The Others släpps i ett fodral som är tjockare än ett vanligt keepcase och påminner om Criterions dubbelutgåvor, så jag hade stora förhoppningar om extramaterialet som bär på lovande namn som ”An Intimate Look At Director Alejandro Amenábar” och ”Xeroderma Pigmentosum: What is it? The Story Of A Family Dealing With The Disease”. Därför blev jag grymt besviken när jag såg att rätt så mediokert extramaterial som dolde sig bakom namnen. Den förstnämnda ”dokumentären” varar i 8:13 och utgörs av lite material taget från inspelningarna blandat med Amenábars personinstruktion. Det är helt okej att se regissören i farten, men ”Intimate Look” är nog ändå att ta i med adjektiven. Xeroderma… (8:55) är en kort dokumentär om en verklig familj där dottern drabbats av ljuskänslighet. Man får träffa familjen, läkare och se inklippta sekvenser från The Others. Kanske är det politiskt korrekt att visa upp de som lider på riktigt, men det är inte överdrivet upphetsande. ”Visual Effects Piece” (4:29) är till en början riktigt intressant. Utvalda scener delas upp i fyra bilder, där man får se att dimman och diverse andra effekter faktiskt är gjorda med datorns hjälp. Detta är något som inte alls märks i filmen, och själv hade jag gissat på att man använde rökmaskiner. Men efter ett par scener börjar det hela bli väldigt repetitivt eftersom det är i princip samma sak som visas hela tiden.

”A Look Insida The Others” (21:53) är värt en genomgång; det är nämligen den värsta sortens featurette, och det är sällan jag accepterar dessa långa reklamfilmer som värdigt extramaterial. I inledningen får man på ett enkelt sätt förklarat för sig vad filmen handlar om, sedan följer en rad intervjuer där regissör, producent, skådespelare etc. höjer varandra och filmen till skyarna. Man går inte in på djupet av någonting, istället får många av filmens aspekter en kort och lättförståelig behandling innan man hoppar vidare till nästa ämne. I slutet av reklamfilmen kommer naturligtvis vad som kan sägas vara en trailer för verket ifråga, där tittaren slutligen får det inbankat i huvudet att han/hon ska gå och se filmen. Fotogalleriet som medföljer gick av någon anledning inte att se på i min spelare, men även om det hade varit bra skulle det inte kunnat höjt extramaterialets betyg. I trailerväg medföljer på skiva två The Others (4:3, 5.1), och på skiva ett Serendipity, Texas Rangers, Impostor, Kate & Leopold, Zu Warriors, The Others Soundtrack, Dimension Cutting-Edge Films och Miramax Movies To Remember (alla 4:3 och 5.1). I vilket fall som helst är det osjysst att med hjälp av förpackningen och vackra ord lura i konsumenten att utgåvan är något som den inte är när extramaterialet egentligen skulle fått plats på samma skiva som filmen.

Sammanfattning
Film, bild och ljud är i sig skäl nog att köpa den recenserade utgåvan av The Others, hoppas bara inte för mycket på extramaterialet så blir ni inte besvikna. Det kan även tilläggas att filmen finns utgiven på region 3 med DTS-ljud och ickeanamorfisk bild för en billig peng, men jag har tyvärr inte erfarenhet av kvalitén på den utgåvan.