Några ungdomar på roadtrip träffar en konstig familj som förändrar eller avslutar deras liv.
Hade historien sett annorlunda ut om filmen fått en annan titel? Tänk om Tobe Hooper döp den till ”Det mystiska huset” eller ”De inavlade” i stället. Hade det blivit så mycket rabalder här i Sverige då? Att kombinera de båda orden ”motorsåg” och ”massaker” i en titel gör att man dömer ut den innan man sett den och det kan bara leda till att man blir besviken när man ser den eller ser saker som inte finns i den. Min första kontakt med filmen var i Summer School och The Lost Boys där de talar om Motorsågsmassakern och i den förstnämnda kunde man till och med se klipp från den i Sverige totalförbjudna filmen. Några år senare råkade Tom Hanks-filmen En djävul till granne ut för den svenska censuren tack vare att Hanks i en scen tittade på en scen ur Motorsågsmassakern 2. En klasskamrat i mellanstadiet påstod att hennes pappa hade filmen och alla killar var väldigt nyfikna på filmen hon inte ville låna ut.
När den svenska censuren till slut släppte Motorsågsmassakern fri med några sekunders klipp i mitten av 90-talet hyrde jag den samma dag som den släpptes. Jag var lika nervös när jag lade Motorsågsmassakern i videobandspelaren som jag några år senare skulle vara när jag skulle se Salò för första gången. Salò var bättre på att leva upp till sitt rykte än Motorsågsmassakern. Några motorsågar som borrade sig in i kroppar fick jag inte se i den omtalade skräckfilmen. Det var detta jag fasade över, räknade med och hoppades att jag skulle få se. Ändå skapade filmen ett visst obehag på ett sätt som jag inte hade räknat med. Än i dag minns jag den avslutande middagsscenen som evighetslång. Intensiteten är enorm och det är en plåga att ta sig igenom den trots att den bara är runt fem minuter lång. När jag nu såg den för första gången på många år kom jag på att liftarens sätt att röra sig och grimasera vid middagsbordet ibland påminner om mardrömsfiguren nummer 1: BOB från Twin Peaks. Kanske det var det som skapade obehaget. Även Leatherface själv är som allra obehagligast när han inte springer runt med ett mordvapen utan bara beskådar och känner på stackars Sally.
Lika enerverande för psyket som middagen är filmens stora jaktscen. Den blir aldrig riktigt spännande men ljudbilden gör den till en påfrestning som inte många andra filmer kommer i närheten av. Jag önskar verkligen att jag hade fått se filmen utan några förutfattade meningar och utan orden ”motorsåg” och ”massaker” som måttstock för vad som visas. Jag tror faktiskt att den fortfarande hade kunnat chocka en ovetande publik även om de blivit skadade av ultravåldsamma slasherfilmer. Det pratas ofta om Motorsågsmassakerns långsamma tempo, men jag vet inte om det är så långsamt ändå. Kanske inledningen med allt bilsnack uppfattas så eftersom det är väldigt lite som sägs som får oss att lära känna karaktärerna, de pratar mest om astrologi. I moderna skräckfilmer är regissörerna måna om att vi ska känna med de blivande offren och ger oss information om att de är gravida, har sjuka föräldrar, ska gifta sig eller något annat banalt, men Hooper och medförfattaren Kim Henkel tar inte till några sådana billiga empatitrick (okej då, jag glömde rullstolen) utan räknar med att situationerna de sedan ska hamna i är tillräckligt extrema för att vi ska känna med dem ändå.
Och visst känner man för de fem offren, men aldrig på humorns bekostnad. Det är främst Jim Siedow i rollen som Kocken som gör Motorsågsmassakern till en riktig skrattfest i slutet. Hans entusiastiska hoppande och hans ilska är underbar. Den enda gången jag tycker allting blir helt fel i filmen är när Pam ramlar in i ett rum och kameran glider över all rekvisita för länge. Det hade kunnat göras mer effektivt och inte på bekostnad av Pams rädsla som framstår som en ovanligt korkad kvinna som sitter kvar på golvet och tittar på hemskheterna så länge innan hon reser sig upp och sticker.
Bild och ljud
Jag har två utgåvor av filmen sedan tidigare. Pioneers DVD och en dubbeldisc från Atlantic som släpptes i samband med att remaken var aktuell. Som sig bör är denna BD ett ordentligt lyft. Bilden hade fortfarande kunnat bli av med lite smuts till och är det inte lite wobble man kan se under texterna i början av filmen? Färgerna och detaljerna är riktigt fina. Jag upptäckte till exempel att Pam läser horoskop i en tidning från april trots att filmen utspelar sig i augusti. Ljudet får dock minus i kanten för att inget stereospår följer med. Egentligen har jag ingenting emot att man mixar om gamla filmer till 5.1 när det blir så här rent, men i några scener hade de valt att vara lite väl kreativa med bakhögtalarna och en av filmens nyckelscener förstörs faktiskt något av att en motorsåg plötsligt ryter till i vänster öra.
Extramaterial
Erik har redan skrivit om motsvarande utgåva på DVD och där kan man läsa om extramaterialet. Värt att notera är att BD:n inte innehåller några kommentarspår. Jag är nöjd ändå trots att en del anekdoter går i repris. Intressantast tyckte jag The Shocking Truth (73 minuter) var som bland annat berättade om det ekonomiska efterspelet som följde distributionen av filmen. För att inte tala om klippen från inspelningarna av de tre uppföljarna. Jag blev omedelbart sugen på att köpa Motorsågsmassakern 2 enbart för att se extramaterialet.
Sammanfattning
Om du inte sett filmen någon gång är det på tiden att du gör det. Försök se den med så fördomsfria ögon som möjligt. Om du vill uppgradera filmen till BD verkar det vara den här utgåvan som gäller för tillfället och troligen en del år framöver. I nätbutikerna är den i skrivande stund väldigt prisvärd också.
