Handling och omdöme

Steve Coogan bjuder med sig sin gode vän Rob Brydon på en bilresa genom norra England, vilken medför både kulinariska erfarenheter och betraktelser över den engelska landsbygden, samtidigt som de två komikerna inte kan undgå att ställa sina talanger mot varandra. 

 

The Trip ger, precis som Michael Winterbottoms tidigare samarbete med de två – Tristram Shandy (2005) – skenet av att ligga nära verklighetens karaktärer, men inte på så vis att kameran ska framstå som närvarande, liknande The Office, där den fjärde väggen bryts gång på annan. I stället är det en ren fiktiv berättelse, men med en grad av autenticitet invävd. Den bygger vidare på det som Winterbottom skapade i Tristram Shandy och låter här karaktärerna utvecklas än mer. Coogan och Brydon samtalar om humor, men även deras karriärer och liv i stort. De slänger ideligen käft, kommenterar samt förlöjligar varandras komiska egenskaper och personligheter. Känslan av konkurrens och hatkärlek är ofta närvarande. Bara en sådan sak som vem av dem som får det bästa rummet på de olika motellen är viktigt.

 

Brydon som har gjort sig känd för sina färdigheter att imitera kända personer får naturligtvis gott om utrymme här och även Coogan visar prov på vad han kan. Inledningsvis roas jag av deras diskussioner om hur Michael Caine låter när han talar och skrattar gott åt när de under en middagssittning turas om att imitera James Bond, men efter ett tag känner jag hur gäspningar kryper på då Brydon för trettioåttonde gången tar på sig att agera imitatör. 

 

I The Trip hamnar handlingen ofta i skymundan och fokus tycks snarare ligga på att de två ska få utrymme att visa upp sina komiska färdigheter. Mycket som sägs är förstås lustigt, men ibland känns det mest krystat och skämten stockar sig i stället. Jag gillar verkligen den komiska ådra som Coogan och Brydon besitter, men här går en hel del förlorat i strävan efter autenticitet och i skämtkonkurrensen mellan de båda, vilket tyvärr medför att det hela blir en smått tröttsam upplevelse med tiden. 

 

Extramaterial

Två trailers är inte mycket att stoltsera med.

 

Slutord

The Trip är en nedbantad version av den TV-serie som sändes som sex halvtimmeslånga avsnitt på BBC under 2010. Personligen tror jag inte att jag hade haft ork eller lust att följa en serie som denna (i Storbritannien tappade också serien tittare för varje avsnitt). I långfilmsform känns konceptet aningen mer tilltalande, även om många scener framstår stympade i sammanhanget. Till skillnad från Winterbottoms Tristram Shandy når The Trip dessvärre inte särskilt högt, mest för att där även fanns en intressant och komisk parallellhistoria vid sidan av. I The Trip är handlingen så pass bantad att det blir på gränsen till nonsens och humorn känns aldrig heller särskilt dråplig.