Filmen
Randy "The Ram" Robinson hade sina glansdagar på 80-talet. Numera har den gamla brottaren ekonomiska bekymmer, tar droger och har blivit hörselskadad. Han skulle vilja ha det som på den gamla goda tiden och fortsätter köra sin wrestlingshow när någon ber honom. Men det blir aldrig som förr. Efter en vild match tar åldern ut sin rätt och Randy hamnar på sjukhus. Hälsokrisen får honom att vilja ta tag i sitt liv och rätta till gamla misstag.
The Wrestler är Mickey Rourkes film och det är inte svårt att förstå varför han blev Oscarsnominerad för rollen och lyckades kamma hem en Golden Globe. I rollen som Randy är han hela tiden i filmens centrum och tittaren får se alla (med undantag för några scener) händelser genom hans ögon. Vi får höra rundgången som hans hörapparat ger av sig när han tar den på sig och när han är i ringen är det hans perspektiv vi tar del av snarare än publikens. Matcherna är väldigt närgångna och gör förhoppningsvis alla beundrare av den här typen av "sport" väldigt besvikna. Matcherna är inte många heller. Det är livet utanför ringen som är det intressanta. Som tittare blir jag väldigt engagerad och har sällan hoppats så starkt att en film ska ha ett lyckligt slut som jag gjorde när jag såg The Wrestler. Marisa Tomei (även hon Oscarsnominerad för sin insats) spelar strippan Cassidy som Randy förälskar sig i. Henne hade jag gärna sett mer av i filmen eftersom hennes öde är minst lika intressant som Randys. I extramaterialet drar Aronofsky paralleller mellan strippor och brottare. Detta kanske han skulle fokuserat mer på i filmen.
Stycket nedan kan räknas som SPOILER!
Från att ha varit hundraprocentigt engagerad i filmen blir jag mot slutet plötsligt irriterad över de enkla lösningarna man har hittat som motiv för att Randy ska få sitt återfall till den destruktiva livsstilen. Klichéerna staplas på varandra och jag vet hur scenerna kommer att avslutas så fort de har börjat. Det blir väldigt förutsägbart. Väldigt ledsamt när större delen av filmen är en fullpoängare. Slutet fungerar väldigt bra, men den sista biten av vägen dit var en stor besvikelse. Men det kanske är som de säger i dokumentären (angående någonting helt annat i filmen) att klichéer blir klichéer för att de är sanna.
Bild och ljud
Vad hände här då? Jag har inte sett så irriterande persienneffekt i en ny film sedan American Psycho. Det ser riktigt illa ut. Även om det bara är närvarande några gånger blir det väldigt oroligt i de scenerna som är drabbade. Annars är det en bra bild där den grovkorniga bilden ser korrekt ut. Och döm inte ut utgåvan på grund av omslagets tekniska information. Bildproportionerna är 2.35:1 som de ska vara. Allting är filmat med handhållen kamera och man har fått fram en väldigt dokumentär känsla. Som så många gånger förr ger Sandrews konsumenten möjlighet att välja mellan DTS och Dolby Digital (förutom det vanliga stereospåret) och precis som vanligt hör jag ingen skillnad på de både. Möjligen att jag kan höra viss skillnad i något musikinslag, men jag kan inte säga att det ena är bättre än det andra. Det är hursomhelst bra ljudspår som ger en fantastisk inlevelse.
Extramaterial
Dokumentären Within the Ring är 42 minuter lång och tar upp olika aspekter av filmens tillkomst. Den låga budgeten är återkommande. Det pratas en hel del om Mickey Rourke, men själv medverkar han bara i bilder från inspelningen. Han verkar vara svår att samarbeta med och det hade varit intressant att höra hur han uppfattade inspelningen och Aronofskys metoder. Dokumentären är ett bra exempel på hur man gör bra extramaterial utan att överdriva. Den hade dock gärna fått vara lite längre och gå in lite mer på djupet.
Sammanfattning
Aronofsky valde att göra en ganska vanlig film den här gången. Jag föredrar nog det här framför hans tidigare verk. Om man varit skeptisk till Requiem for a Dream och The Fountain bör man ändå ge The Wrestler en chans. Filmerna ligger väldigt långt ifrån varandra. Aronofskys nästa film verkar bli Robocop. Det ser vi framemot.
