Filmen
I sin recension av första säsongen presenterar Linda Iliste vad serien handlar om samt dess viktigaste karaktärer. Läs den om ni vill veta mer om detta.

Säsong 2 tar vid där den första slutade och spinner vidare på några av de trådar som tog sin början där. Jason förirrar sig in i den kristna och vampyrhatande sekten Fellowship of the Sun, där han sin vana trogen skaffar sig såväl fiender som kvinnor som inte kan låta bli hans svettiga bringa. Den mystiska kvinnan Maryann som dök upp och öppnade sitt hem för Tara under första säsongen, fortsätter att snärja henne med godhet samtidigt som hon definitivt har en dold agenda som på något sätt tycks inkludera Sam. Sookie och Bill har inte bara fått den impulsiva tonårsvampyren Jessica på halsen, utan de rekryteras ånyo av Eric för att utföra ett uppdrag som kräver tankeläsningsförmågor. Detta uppdrag, som kretsar kring en försvunnen vampyrsheriff, leder dem till Dallas och till en kristen vampyhatarsekt - just det, Fellowship of the Sun.

Sookie (Anna Paquin) och Bill (Stephen Moyer)

Jag tog mig något motvilligt igenom den första säsongen utan att någonsin tycka den var speciellt fängslande. Berättandet kändes väldigt segt samtidigt som alldeles för många av de små historierna aldrig fick chansen att utvecklas ordentligt, innan de sedan abrupt avvecklades. Avsaknaden av en sammanhängande och mer övergripande berättelse för hela säsongen gjorde det även svårt att verkligen vilja titta vidare. Dessa dramaturgiska problem är till stor del avhjälpta här, då rytmen är betydligt bättre och det faktiskt känns som att alla delar drar åt samma håll, mot någon slags uppgörelse. Vi slipper sidointriger som bara kommer halvvägs, innan de klipps av för att ge utrymme åt nästa, till synes helt slumpmässigt utvalda vändning. Som säsong betraktat känns det betydligt mer genuint och gediget, samtidigt som det även lägger ut krokar inför fortsättningen.

Det är, precis som vanligt, stämningsfullt med massvis med sex, blod och svettig sydstatsdekadens. Ibland får jag nästan känslan av att författarna slappnat av lite med vetskapen om detta och slarvar med att faktiskt skriva vettiga scener. Lite för ofta slutar det med flåsande sex istället för att faktiskt föra handlingen framåt eller göra något med någon av karaktärerna, vilket man tröttnar på efter ett tag. Stundtals fastnar det ofta i den där trögheten jag upplevde under första säsongen, med ändlöst prat som aldrig blir intressant och scener som aldrig tycks hitta fram till något slut.

Jessica (Deborah Ann Woll) hittar både kärlek och trubbel.

Skådespeleriet ligger generellt sett på en mycket hög nivå. Det märks att man medvetet valt ett förstärkt och nästan karikatyriskt sätt att spela så gott som alla roller, något som fungerar riktigt bra. Ibland kanske det känns som en ursäkt för att aldrig riktigt fördjupa karaktärerna, men generellt sett ger den serien en mustig särprägel. Allra bäst är förmodligen Anna Camp i rollen som den djupt religiösa, plastigt klämkäcka och sexuellt trånande Sara Newlin, som prickar in sin roll perfekt. På det hela taget är True Blood professionellt genomfört, påkostat och snyggt. Det känns fortfarande lovande, som om någon av de stundande säsongerna kan bli de där som verkligen tar klivet över till att bli bra på riktigt, men än är det en bit kvar. Och ja, de omtalade förtexterna kan mycket väl vara de bästa i tv-seriernas historia.

Bild och ljud
Förutom att det ibland känns lite oroligt i vissa bakgrunder och några små skavanker i form av brus, är det en riktig fröjd att se. Knivskarpt, detaljrikt och med en djup svärta som verkligen ger tyngd åt de vanligt förekommande nattscenerna. Även färgerna har riktigt bra lyster, utan att för den skull kännas okontrollerade.

Ljudet är även det riktigt bra. Rumskänslan är betydligt vassare än vad man är van vid från tv-serier och i spänningsmomenten är dynamiken mellan ljudeffekter och musik oerhört snygg. All dialog är hela tiden glasklar och musiken låter allt som oftast fantastisk. De invändningar jag har, är att det aldrig riktigt blir det där riktiga trycket i actionscenerna, där det nästan känns onödigt återhållet.

Anna Camp är strålande i sin roll.

Extramaterial
Kommentarspår på sju avsnitt, ofta med någon som jobbat bakom kamera tillsammans med en skådespelare. Det blir förvånansvärt ofta riktigt bra, med en behaglig blandning av anekdoter och diskussioner kring varför man gjort vissa val. Givetvis blir det även en orgie i att ösa beröm över olika medverkande, något som stundtals är en aning påfrestande, men sammantaget är det spår som är väl värda att lyssna igenom.

De två extra segmenten är dels en serie reklamsnuttar för Fellowship of the Sun, där de äkta makarna Steve och Sarah Newlin talar sig varma för sin församling eller spyr religiös galla över vampyrer, dels ett tv-program om vampyrer i samhället. Kul att de lagt ner så mycket krut på att göra extramaterial som vidgar världen serien utspelar sig i, även om det kanske inte är mycket mer än underhållande kuriosa.

Det hade ju inte skadat med en dokumentär som faktiskt tar oss bakom kulisserna eller något liknande, men samtidigt finns det så mycket att hämta i kommentarspåren att jag egentligen inte saknar det. Ibland är det faktiskt skönt att slippa se de medverkande vara något annat än karaktärerna de spelar.

Sammanfattning
Fortfarande en aning trögflytande, men definitivt bättre än den första säsongen, framförallt vad gäller strukturen. Våldsamt, utmanande och relativt fascinerande, utan att nå riktigt ända fram. Utgåvan är det verkligen inget fel på, med riktigt bra ljud och bild samtidigt som extramaterialet definitivt håller måttet även det. Att den sedan är nätt förpackad på 5 skivor i en keep-case som inte är större än ett vanligt sådant är faktiskt ett plus i min bok.