Susanna Kaysen (Winona Ryder) är en flicka med problem. Efter att ha hällt i sig en flaska vodka, med en hel burk aspirin som garnityr, så förklaras hon för suicidal (självmordsbenägen) och doktorn rekommenderar att hon ska läggas in på Claymoore - ett "vilohem". Det visar sig snabbt att Claymoore inte är något annat än ett regelrätt mentalsjukhus, där alla typer av karaktärer finns. Susanna får dela rum med Georgina (Duvall), som är en patologisk mytoman. På anstalten finns också Polly, flickan som försökt bränna sitt eget ansikte då hon var liten, och Lisa (Angelina Jolie) - som är en förföriskt charmig sociopat och något av en ledare på stället. Snart inser Susanna vilken komplicerad och till synes omöjlig situation hon blivit satt i. Hon får diagnosen borderline, men vet inte vad hon ska göra åt det rent konkret, för att bli bättre. Alla, från sjuksköterskan (Whoopie Goldberg) till överläkaren (Redgrave) tror sig ha lösningen på hennes problem, men alla kräver att Susanna tar itu med det hon fruktar mest - sig själv.
Columbia har numera slutat med sina tvåsidiga diskar, med ett bildformat på varje sida. Man har skalat bort den något onödiga 4:3 delen och istället utökat extramaterialet rejält - vilket är en bra affär. Bilden är som vanligt mycket fin, med klara färger och fin hantering av ljus. Tyvärr spökade macrovisionskyddet för mig på denna film ibland, vilket orsakade lite "pumpande" i ljusstyrkan då och då.
Ljudet är både i surround och Digital 5.1 och tyvärr envisas Columbia med att lägga det underlägsna surround-spåret som standard. Det låter bra annars, den stämningsfulla musiken kommer helt till sin rätt i frontarna som skapar en ganska bred och levande ljudbild.
Det finns ganska gott om extramaterial att hugga tänderna i sedan också. En directors commentary med Mansgold, som är hyfsat bra och talar entusiastiskt, men ändå sansat, om sin film. Det finns också ca 8 st borttagna scener, en Behind the scenes och lite annat standardjox.
Girl, Interrupted är i sig en ganska ooriginell film. Det är mycket Gökboet, men även spår av en massa andra "institutionsfilmer". Dock har den några väldigt starka sidor, som i slutet gör den till en mycket bra och "vinnande" film. Mansgold har lärt sig mycket från Cop Land och han visar på en otroligt vacker bildkomposition här. Scenlösningarna är ibland rent geniala. Winona och Angelina är dessutom mycket bra, båda två, i sina respektive roller. Angelina är aningen mer "kryddig" på bild, men å andra sidan ligger hennes utseende henne lite i fatet här, vilket gjort att sminkteamet fått jobba hårt på att "ta ner henne". Storyn är både spännande, intressant och obehaglig. Filmen väcker många frågor om modern psykiatri (även om den utspelas på 60-talet), men även om vänskap och mänsklig svaghet.
Visst har den sina brister också, den är lite för lång för att hålla toppen hela tiden och dessutom tappar den lite fart och blir aningen för sentimental mot slutet (Hollywood kan bara inte låta bli). Men det är absolut en bra film, som jag verkligen kan rekommendera om man vill se ett bra och engagerande drama som är lagom "tungt" att ta till sig (till skillnad från Boys Dont Cry som var lite för tung). Bra skådespel, intressant regi och allmänt välgjord film.
