Hur man lyckas att inte bli totalcharmatd av Sylvain Chomets filmer är för mig fullständigt otroligt. Trion från Belleville är en av de bästa animerade filmer som gjorts genom filmhistorien. Dess absurda stil och skruvade berättelse anas även i Illusionisten men här är det knasiga betydligt mer återhållsamt och realistiskt.

Istället får vi en långsamt berättad melodram med många komiska inslag. Eftersom att berättelsen utspelar sig på gränsen till helt dialogfritt är Chomets förmåga att få oss att förstå handling utsökt. Hela tiden har man full koll på vad som händer, trots att "dialogen" består av mumlande. Men betoning och melodi avslöjar ändå vem som talar grötskotska och vem som tuggar amerikanska.

Berättelsen kretsar kring en medelålders salongsmagiker som i mitten av 1900-talet börjar få svårt att försörja sig. Han hankar sig fram på näst intill tomma teatrar och salonger. Efter en utflykt till en pub på en skotsk ö träffar han en betydligt yngre flicka. En speciell vänskap tar form mellan de båda och vår franske magiker kan inte värja sig när den unga skotskan vill följa med ut i världen. Att de inte kommer längre än till ett utsökt återskapat Einburgh (jag har besökt denna fantastiska stad under en handfull timmar på en flykt undan ett isländsk askmoln, men kände mig ändå fullständigt hemma) är lika tragikomiskt som filmen i sig.

Det finns en trånande längtan i Chomets filmer. Han lyckas fånga viljan att leva på ett sätt som få andra animerade filmer kommer i närheten av. Att den bara är drygt 70 minuter lång gör att det långsamma tempot bara blir segt för en kort stund i mitten. Det berövar filmen full poäng för mig, men ska inte avskräcka någon. Illusionisten är en kopp varmt te och en laddning nybakade croissanter/scones på en ruggig höstdag.

Animationsstilen påminner mycket om Per Åhlins stil. Framför allt får man en klar Karl Bertil Jonsson-vibb, även om den här är betydligt mer detaljerad och sofistikerad. Men figurerna rör sig med samma gungande och ryckande som i Åhlins verk. Persongalleriet har även det en detaljrikedom som är få filmer förunnade. En trio lika hurtiga som korta trapetskonstnärer är filmens höjdpunkt, framför allt i kontrast till den långe och korrekt stele illusionisten.

Slutligen måste ju nämnas att likheten mellan filmens protagonist och den franske mästerkomikern Jaques Tati inte är en slump. Manuset till filmen är skrivet av Tati själv. Chomet fick manuset av Tatis dotter och lät sig inte hindras av att Tati själv varit död i snart 30 år. Istället formades den trötte men godhjärtade magikern efter Tatis lekamen (främst Monsieur Hulot) och den legendariske mimaren får faktiskt dyka upp även i en kort cameo.