John Ajvide Lindqvists skräckroman ”Låt den rätte komma in” har äntligen blivit film som nu äntligen blivit DVD. Hur står sig egentligen historien om lilla Eli som leker med maten i det halvdöda formatet?

Filmen
Tidigt 80-tal. Blackeberg utanför Stockholm. Vinter. Människan Oskar är tolv år, åtta månader och nio dagar. När en tonåring i närliggande Vällingby hittas upphängd och tömd på näring skapar samhällets förskräckelse en märklig fascination hos Oskar. Särintresset delas dock inte alls av de jämnåriga varelserna som misshandlar honom både psykiskt och fysiskt. Förutom Eli då – en vampyr med ovanlig nyfikenhet på livet för någon som lever på andra sidan döden. Det var Elis personlige drönare, individen Håkan, som slarvade med kasserandet av emballaget i Vällingby i sin vilja att föda unga Eli. Oskars klassiska människodilemma ”Vem ska jag fråga chans på?” förvandlas snart till ”Vad har jag frågat chans på?”

Då jag knappt var född när historien utspelar sig känns den nästan tidlös för mig, men då jag finner smådetaljer i filmen bland mina allra tidigaste minnen är jag säker på att tidsskildringen är god. Jag ska redan här erkänna att jag inte läst boken, men likt en blottad halspulsåder så var den omöjlig att motstå redan dagen efter på bokhandelns pockethylla. Det finns detaljer i filmen som jag utan att ha läst en rad förstår kan vara svåra att förstå för oss som ännu inte läst en rad ur Ajvide Lindqvists debut. Detta är dock aldrig något som irriterar, utan snarare exalterar inför framtida läsning. Jag hoppas verkligen att boken är lika skrämmande som filmen, för jag anser den till och från rent bokstavligt talat vara sagolikt otäck. Från vår hjältinnas attack på ett byte under en bro, till mänsklig grymhet i form av killen på skolan du alltid misstänkte utan att tveka skulle kunna döda dig. Man brukar påstå att det man inte får se är rysligare än det man får se, men när Håkan skär halsen av sitt offer är det man inte får se även äckligare, mest på grund av en fenomenal komposition av ljud och bild. För lättskrämda är det tur att man har någorlunda kontroll över Elis gästabud i och med att man som titeln avslöjar har dammat av vampyrmyten att vi måste släppas in av en person. Om den myten stämmer eller inte får ni fråga någon mindre hemlighetsfull vampyr om.

Jag kom in på det tidigare, men vilka oförglömliga, närmast ikoniska, bilder Låt den rätte komma in innehåller: den blodiga handen på dörrkarmen, klättringen på sjukhusfasaden, traktorn med mannen i isen, kvinnan som brinner i sängen, Oskar under vattnet. Som ni ser kan listan göras hur lång som helst, och tillsammans Johan Söderqvists fantastiska musik blir det hela oemotståndligt. Tomas Alfredsson har verkligen satt sina egna tänder i romanförfattarens ytterst köttiga filmmanus, och det syns om ni så fryser varenda en av filmens frusna bildrutor. Undantaget som bekräftar regeln måste vara kattscenen där dockkatterna känns på tok för Re-Animator och datakatterna som något från Gustaf. Om katterna är usla skådisar är de plattandade skådespelarna desto bättre. Lina Leandersson som spelar Eli lurar till och med mig att hon verkligen är vampyr på riktigt, och Per Ragnar är väl värd den Guldbaggenominering rollfiguren Håkan gav honom. Den som emellertid både skulle haft nomineringen och baggen är Kåre Hedebrant, som spelar Oskar. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig sett ett så nyanserat minspel från någon så ung. Jag skulle göra filmsverige en stor tjänst när det gäller tillsättande av barnroller för all framtid om jag omvandlade honom redan idag.

Bild och ljud
Om DVD-filmer ser ut och låter såhär bra kanske inte formatet är halvdött ändå. I medel överförs filmen med 7,98 Mbit varje sekund, vilket är en mycket bra siffra. Självklart är filmen anamorfisk och formatet är 2.35:1. För att börja med det enda lilla negativa så tycker jag mig notera lite konturförstärkningar här och var (kan ses som genomskinliga streck längs med tydliga konturer), men annars är det verkligen en klockren överföring. Bilden är lika detaljrik som filmskaparna sett till att filmen i sig är, och makalös kontrast ser till att snön är lika kritvit som den utomordentliga svärtan ser till att mörkret är becksvart.

Även ljudet är mycket bra, om än inte lika spektakulärt. Formatet är Dolby Digital 5.1, men trevligt nog finns även ett syntolkat 2.0-spår för oss fladdermöss som hellre navigerar med hörseln. Det är tydligt att Tomas Alfredsson velat experimentera en del med dialog i olika ljudstyrka. Även om det som sägs lite i skymundan säkerligen inte har någon större relevans, så är det lite frustrerande att inte höra allt som sägs, och det är det enda som stoppar det riktiga toppbetyget. Från alla gnisslande steg i kramsnön till filmens många knackningar ges effekterna en tyngd som inte hör till vanligheten. Surroundkanalerna kanske inte överanvändes direkt, men personligen kände jag mig så omsvept av själva filmen att de knappast behövdes.

Extramaterial
Utgåvans enda stora besvikelse. De supersnygga menyerna lovar mycket, men redan vid det smarta men långt ifrån användarvänliga scenvalet börjar jag ana oråd inför denna avdelning. Bildgalleriet är bra då produktionsfotona som togs till filmen är betydligt bättre än medelfilmens. Även filmens olika trailers känns riktigt genomarbetade, och lyckas till skillnad från amerikanska trailers visa mycket utan att visa allt. Tyvärr är det bara kommentarspåret kvar och det är visserligen mycket bra, men det täcker ju knappast upp för avsaknaden av dokumentärer, bortklippta scener etc. Tomas Alfredsson och John Ajvide Lindqvist är det som sköter snacket, och båda två kan verkligen sin film. Även om jag runt filmen hört ett gäng anekdoter som inte tas upp här hade de varit tvungna att nämnas i andningspauserna för så tight är spåret. För mig som inte började med boken växer filmen till och med lite ytterligare när framförallt Ajvide Lindqvist fyller i vad som döljs under isberget.

Sammanfattning
Som en skräckfilm för de som inte ser på skräckfilm och en ”feel good”-film för oss som ser alldeles för mycket på skräckfilm sammanfattar Alfredsson filmen på kommentarspåret, och jag kan inte hålla med mer. Utgåvan är given i samlingen om det inte vore för bristen på extramaterial, och faktumet att om ni har möjlighet är filmen så vacker att den är värd högupplöst bild. Slutligen måste jag bara uttrycka en positiv sak angående de dödliga: de kan verkligen skapa ting som träffar en rakt i hjärtat.