Om jag frågar 100 slumpmässigt utvalda människor vad Mondo Cane är skulle förmodligen 99 av dem svara med en frågande blick. Nämnandet av Faces of Death skulle rendera samma reaktion. Cannibal Holocaust ger ett något större gensvar, medan filmer som The Blair Witch Project och Paranormal Activity faktiskt är filmer som gemene man har sett och ofta har en relation till. Varför räknar jag upp de här skumma filmerna då? Jo, för att just du kanske aldrig hade fått skiten skrämd ur dig av - alternativt skrattat åt - Paranormal Activity om det inte varit för Mondo Cane. De mer moderna fejkade verklighetsskildringarna som de flesta känner till kan i rakt nedstigande led spåras tillbaka till Mondofilmen, som ibland lurades men (oftast) visade äkta händelser på stora duken.

I den här recensionen avhandlas alltså en på sätt och vis oumbärlig box för antingen kultfilmssamlaren eller filmhistorikern som är intresserad av alla aspekter av film och inte enbart den kanoniserade. Innanför den tunna kartonglådan återfinner vi nämligen sextiotalsfilmerna Mondo Cane, Mondo Cane 2 samt Africa Addio, den tredje filmen i serien. För den oinvigde kan detta möjligen beskrivas som en korsning av den klassiska journalfilmen samt det allra värsta ur tidningen En ding ding värld. Till en entusiastisk kommentatorröst blandas bisarra företeelser från alla världens hörn, hopp görs från en infödingkvinna som ammar en gris till en djurkyrkogård i USA till en konstnär som tjänar stora pengar på att låta nakna kvinnor måla hans tavlor med sina kroppar. I den tredje filmen försöker filmskaparna ha något mer seriösa pretentioner genom att skildra konflikter i Afrika och införa döda människor i rutan, dock utan att lyckas nå några högre höjder. Tyvärr finns det något som hindrar de här filmerna från att bli underhållning i stil med En ding ding värld, och då syftar jag faktiskt inte på de autentiska bilderna på döda människor som förekommer i den sista filmen. Nej, det är faktiskt de ansenliga mängder djurvåld som förekommer. Djurs rättigheter är väl inte högst på särskilt mångas agenda idag, men det som visas i de här filmerna får i alla fall mig att vända bort blicken gång på gång. I flera fall handlar det inte ens om jakt, utan om ren sadism, och det positiva man må ha upplevt under föregående scen är med största säkerhet bortblåst.

Vad lyckas då Mondo Cane-trilogin med, förutom den ganska imponerande bedriften att i princip ha grundlagt en hel genre? Riz Ortolanis titellåt blev faktiskt oscarnominerad, men där slutar nog det goda. Mondo Cane är en osmaklig blandning av sensationalism, en hel del bluffklipp samt (tyvärr) äkta djurvåld som är plågsamt att bevittna. Trots detta går boxen som sagt ändå att rekommendera till de som antingen vill äga de största kultrullarna genom tiderna, eller helt enkelt ha en mångfacetterad bild av filmhistorien. Något mer extramaterial än de sedvanliga trailersarna lyser med sin frånvaro, men bild- och ljudkvalitet får sägas vara godkänd med tanke på filmernas ålder och att det inte direkt rör sig om några storproduktioner.