Final Fantasy skulle bli den stora svansången. Hironobu Sakaguchi var övertygad om att han skulle få sluta göra spel och döpte således sitt stora avsked med ett namn som skulle symbolisera den slutgiltliga finalen. Istället blev det serien som fick ett dåvarande konkurshotat Square på fötter och är idag en av dom mest älskade rollspelsserierna. Vi är många TV-spelare som älskar flertaler delar i den här serien och även fast åsikterna går lite isär kring vad som är seriens absoluta höjdpunkt så har många spel bjudit på helt oförglömliga ögonblick.
Och att uppföljare 2012 är en regel snarare än ett undantag har ändå inte hindrat nuvarande döpta Square Enix från att vara ganska försiktiga med att släppa direkta fortsättningar - även om det förekommit en del. Istället har ett nytt släpp i den klassiska fantasisagan varit just ett nytt spel frikopplat den story vi upplevt i delen innan-. Men Final Fantasy XIII-2 är alltså, som titeln antyder, en direkt uppföljare på sin föregångare. Kanske ville man rätta till dom misstagen som det första spelet hade, kanske hade man en grafikmotor och karaktärer som var för bra för att kasta bort eller så såg man någon form av outnyttjad potential som en direkt uppföljare skulle må bra av?
I Final Fantasy XIII-2 heter huvudpersonerna Serah och Noel. Noel möter Serahs storasyster Lightning - hjältinnan från föregångaren - och skickas sedan framåt i tiden för att berätta för Serah att Lightning finns någonstans därute och vill bli funnen. För Serah är historiens gång vag: Hon minns sin syster men ingen annan verkar dela den uppfattning om tiden som hon själv har. Gränslandet mellan dröm och verklighet är suddig, och frågan är vad som är rätt. Det står ganska så snart klart dock att det handlar om tidsresor, paralella tidslinjer och paradoxer skapade av att man förändrar historien. Det är en ganska komplicerad historia man målar upp och logiken kopplas efter ett tag bort - jag tycker faktiskt att storyn har sina höjdpunkter och även fast man kryddar med alldeles för mycket av Voice Overs och mellansekvenser finns här ändå en röd tråd som håller mig intresserad och gör att jag vill spela vidare.
Jag tröttnar helt enkelt inte så fort som jag trodde.
För föregångaren var enligt mig inte mycket att hänga i granen. Visst hade den ett explosionsartat stridssystem och sina ögonblick: Men man hade skalat bort så mycket av vad jag en gång förälskade i mig när det gällde Final Fantasy. Inför del 13-2 skvallrades det mycket om att man skulle rätta till det som kritiserades: Men jag kan ärligt talat inte se en så enorm skillnad. Det är en del mer öppna ytor som erbjuder mer utforskande - absolut - men annars är det fortfarande alldeles för mycket strider, för lite fantasi och man envisas med att låta mig se en mellansekvens, gå tre steg för att sedan antingen kastas in i en bosstrid eller se en sekvens till. Just bosstriderna blir lite tröttsamma eftersom man öser dom över spelaren. Det ska liksom slåss hela tiden och det hade definitivt behövts kontraster för att få spelet att kännas som någonting annat än en orgie i strider. I ett spelklimat med spel som Mass Effect och Skyrim känns Final Fantasy XIII-2 lite förlegat. Det känns som en överdos av ljus och blixtar men utan det djup som Bethesdas och Biowares universum bjuder in mig i. Det är helt enkelt en färgexplosion till ytan men utan själ eller där man får lusten att utforska världen. För här finns inga landskap som bjuder in mig, och även fast striderna både är underhållande och intensiva så ställer jag mig exempelvis frågande till varför man har namn på olika magier och liknande när allting ändå går på räls? Är bara dina dina karaktärer tillräckligt starka och du har lite koll på hur du ska utveckla dom och växlar mellan olika formationer så blir striderna liksom bara ett sätt att försöka nöta ut fiendernas liv. Även fast striderna är smidigt uppbyggda känns det som att man bara vill finna en ursäkt för att visa hur mycket rörelser, ljus, färger och siffror man kan få plats med på en och samma skärm - samtidigt är dom hela spelets höjdpunkt, vilket säger en hel del om vart fokuset ligger.
All kritik i åtanke ska det dock tillägas att det också finns en hel del ljusa stunder. Som sagt är fightingsystemet ändå en av höjdpunkterna - med hjälp av ett så kallat "Paradigm Shift"-system bestämmer du hur dina karaktärer ska lägga upp sina attacker: Det viktigaste i striderna är att få upp en mätare så att du gör mycket skada på motståndaren, och samtidigt se till att du försvarar bra och dina karaktärer återfår det liv dom förlorar. Med hjälp av dina eget satta formationer så bestämmer du helt enkelt vad de olika karaktärerna ska ha för beteende i striden: Att ha en stark karaktär som ger fienderna stryk samtidigt som någon tar hand om försvar och kastar hela magier så att du återfår liv är själva nyckeln till att lyckas. Systemet är smidigt och kräver lite tankeverksamhet och gör många strider roliga, även fast dom då är alldeles för många. Samtidigt kan du fånga - i bästa Pokémon-anda - olika monster som deltar med dig i striden. Dessa går att uppgradera och har olika roller också, precis som dina karaktärer, och det är kul att fånga in nya monster och utveckla dessa. Stridssystemet är ett av spelets klart lysnade höjdpunkter och gör det hela smidigt och underhållande att slåss. Här och var förekommer det även lite olika typer av pussel för att ställa tiden till rätta, och dessa är ett välkommet avbrott till action. Det är klurigt och ger variation och det hade behövts mycket mer av detta. 13-2 innehåller framförallt mer grejer än sin föregångare vilket gör att man inte tröttnar lika snabbt. Dessa nya inslag är väldigt välkomnande och när spelet är slut finns här faktiskt otroligt mycket att göra vidare och spelet får faktiskt ett extra halvsteg i betyg bara för att det finns så otroligt mycket extra att göra. Hade världen bara varit mer lockande hade allt detta innehåll hållt kvar mig i många, många timmar extra.
Grafik och Ljud
Square Enix har absolut inga problem med det tekniska, men jag fångas inte alls av atmosfären och framförallt inte designen. Många platser känns direkt tråkiga eftersom allting är så korridorsformat, men nu och då öppnar sig världen upp och känns mer lockande att utforska. Men framförallt är det då estiken som inte känns så rolig: En framtidsstad imponerar designmässigt med flygande bilar och höga byggnader, men eftersom spelet är upplagt genom trånga korridorer så går det liksom inte att utforska det något vidare vilket är väldigt tråkigt. Världen känns allra mest som en kuliss som bara finns där. Det tekniska är helt på plats: Animationer och ljuseffekter är strålande. Det är snyggt men lite för dött, helt enkelt och det hade behövts mer liv, rörelse och så att man fick lite känsla av att platserna bjöd på lite utforskande.
När det kommer till musiken ställer jag mig mest frågande varför man ska slänga in vansinnigt värdelösa hårdrockslåtar i tid och otid. Det är förbaskat malplacerat och när dessutom spelets pianoslingor och stråkarrangemang är fantastiska är det synd att det finns så mycket musik som bara är utfyllnad. Det audiovisuella betyget är helt enkelt att det är tekniskt välgjort - men det saknas liv och framförallt är det bara en yta. Här finns inte den mystik och magi jag vill ha av platser i den här serien - kalla mig bakåtsträvande - men jag saknar lummiga gröna skogar och en atmosfär som sjunker över mig. Något som dom äldre spelen i serien hade i överflöd.
Sammanfattning
Jag vet ärligt talat inte om Square Enix någonsin återvänder till dom där gröna skogarna, riddare, drakar. mystiska trollkarlar och små byar som är mysiga att utforska. Jag hoppas det. Att en gång få se allt som var så bra med den här serien i den här nya tekniskt imponerande framtidskostymen hade varit den perfekta kombinationen. För även om Final Fantasy XIII-2 både ser fint ut och stundtals låter bra så berör det inte. Någonstans mellan random encounter 200 och 250 tappar jag intresset, och när inte ens världen känns särskilt spännande så vill jag inte riktigt stanna kvar i den. Jag jagar mot ett slut - mest för att se hur säcken knyts ihop, och om spelet åtminstone är ett väldigt gediget hantverk så saknar det hjärta och själ i karaktärer och handling. Men allra mest saknas en atmosfär.
Nu har Square Enix testat den här vägen, och jag kan inte låta bli att känna mig konservativ och vilja att dom tar tillbaka allt jag en gång föll för.
