Handling
Rage upplägg har sina likheter med Fallout 3. Det står klart redan under öppningssekvensen där du, som enda överlevande, plötsligt vaknar till liv från att ha varit nedfryst i en sorts bunker. I Fallout pratade vi om ”Vaulten”, här handlar det om ”Arken”, men principen är densamma. Under din sömn har världen praktiskt taget havererat och kvar finns mest spår efter katastrofen. Städer ligger i ruiner och mutanter stryker omkring på gatorna. Människor har samlats i små bosättningar spridda över ödemarkerna och mutanter samt diverse klaner finns ständigt närvarande som ett överhängande hot mot de goda människorna.
Du hinner inte mer än att komma ut ur arken förrän ditt liv hamnar i fara. Lyckligtvis blir du räddad av en karaktär vid namn Hagar, som tar dig tillbaka till hans bosättning och hjälper dig att komma tillrätta med den nya världen genom att erbjuda dig både vapen och fordon. Men inte utan ett pris, förstås. Du behöver naturligtvis göra rätt för dig, för att förtjäna mer förtroende och visa dig duglig. Inledningsvis får du en hel del ”fetch-uppdrag” – hämta det här, döda de där – och det dröjer inte lång tid förrän du har gjort dig själv känd i omgivningen som en ”go-to-guy”. Ditt rykte gör dig dessvärre också föremål för ”Myndigheternas” övervakning. För att inte Hagars bosättning ska riskera onödiga besök från dessa regeringsagenter på grund av din närvaro skickas du vidare tilli den lilla staden Wellspring (att jämföra med Fallout: New Vegas startplats i Goodsprings), där dina tjänster blir än mer av vikt för befolkningen. Och sedan rullar det bara på.
Omdöme
Det första som slår mig är hur ofattbart väl allting visualiseras. Grafiken håller mästarklass och är väl värd högsta betyg. Det ligger ett minutiöst arbete bakom, som går ner på mikroskopisk nivå. På skärmen är det heller aldrig riktigt still, utan sotflagor, vattendroppar, dammkorn eller andra mikropartiklar passerar ofta förbi precis framför mina ögon. Det skapar liv, trots den annars döda omgivningen; djur- och fågellivet är i praktiken utrotat. Att besöka den gamla storstaden och se dess förfall är mäktigt och en avsevärd skillnad från det raserade Washington DC i exempelvis Fallout 3. Rage är ett atmosfäriskt vidunder, som verkligen lyckas återskapa en härlig postapokalyptisk känsla i god Mad Max-anda. Likheterna med de senaste Fallout-spelen är många, men här finns även vibbar från Borderlands och Red Faction: Guerilla.
Där Fallout i sin framtid skapade en pastisch av 1950-talets utopiska framtidsbild och 2K Boston (numer Irrational Games) valde att förlägga sitt dystopiska science fiction-tema i Bioshock i sextiotalets dieselpunk har id Software gått längre tillbaka än så och inspirerades i stället av artonhundratalets western-era. Och det är en kombination som fungerar väldigt väl, med såväl miljön som med karaktärerna. Jag njuter verkligen av persongalleriet i spelet, där den gamla ryska – Peter Stormare-doftande – vetenskapsmannen Kvasir snabbt blev en favorit i kreativitet. Karaktärerna som lever i de olika bosättningarna är unika och just det western-influerade utseendet får dem att stå ut på ett helt annat sätt än figurerna i exempelvis de tidigare nämnda Fallout-spelen. Vad jag dock hade önskat är att dessa figurer skulle ha interagerat mer på ett högre plan, snarare än att bara vara små dialogplank. Jag hade gärna också sett att möjligheten fanns att kunna döda dessa karaktärer, av realistiska skäl. Som det är nu får jag ofta känslan av att städerna och bosättningarna mest är glorifierade menyer, där inget hot mot min person existerar – trots att miljön ibland kan ge sken av att vara just detta.
Fallout-spelen var omfattande och väckte också en enorm upptäcktslusta hos mig, men om det var någonting som jag alltid saknade var det fordon att ta sig runt i. De långa promenaderna blev efterhand ganska segdragna, och nog för att transporterna kunde underlättas med hjälp av fast travel-funktionen, tyckte jag även att detta tog död på en del av inlevelsen i spelet. Och var det någonting som jag faktiskt uppskattade med Borderlands (vilket på det hela taget inte var särskilt mycket) så var det just att det fanns fordon att ta sig runt i.
Det har även id tagit fasta på och levererar i Rage inte bara FPS-läget, utan också ett fordonsläge i tredjepersonsperspektiv. Trots en viss diskrepans i detta blir detta perspektivbyte inte särskilt störande – bortsett från ett laddningshack – utan är snarare att rekommendera. Även om fordonsfysiken lämnar mer att önska går det inte att förneka nöjet i att bege sig ut i det karga ökenlandskapet med sina fyrhjuliga motorcyklar, buggies eller gamla amerikanska muskelbilar, för att sedan hamna i diverse strider med rövare och annat pack på vägarna till andra territorium och bosättningar. Jag får en nostalgisk känsla av det gamla brädspelet Combat Cars när jag ger mig in i bilduellerna till höger och vänster, men drar även likheter med det sentida Red Faction: Guerilla i detta avseende. Fordonen går att bestycka, armera och på andra sätt pimpa till för att ge en viss personlig touch. Och vill man inte riskera livet – eller fordonet – ute i ödemarken kan man göra det under mer kontrollerade former under tävlingar som städerna arrangerar.
Kontrollen är ytterst smidig att använda, både vad gäller person- och fordonsläget. Lootandet är tacksamt påskyndat jämfört med exempelvis Fallout i det att det räcker ofta med ett knapptryck för att tömma ett helt bord på föremål, i stället för att jag ska behöva klicka på varje enskild grej. Vad som däremot gör mig besviken är att det sällan är lönt att utforska platser utanför de respektive uppdragen. Platserna är ofta öde på såväl folk som föremål.
Striderna är annars intensiva och AI:n är för en gångs skull riktigt intelligent. Fienderna attackerar utifrån olika mönster. Mutanterna angriper i frenesi mot mig, hastigt och skoningslöst, klättrande på väggarna eller svingande i taket. Rövarband eller myndighetssoldater är mer eftertänksamma; gör framryckningar och retirerar beroende på hur striden går; de kastar sig över små hinder, tar betäckning och skjuter ibland även i blindo från en skyddad position. Beteendet är inte 100 % rationellt alla gånger, då fiender ibland blir lite väl bekväma på sina platser, men det är tillräckligt väl genomfört för att ge mig en redig match. Synonymt tycks ändå vara att fienderna – även mutanterna – gör vad som krävs för att försäkra sin egen överlevnad och blir de väl skottskadade kan man se dem vrida sig i smärtor eller halta iväg för att få skydd. Explosioner är skoningslösa och förvandlar kropparna till en blodig massa. Realistiskt nog lämnar dock explosionerna inte någonting att loota, varför man bör vara något försiktig med att använda vapen med sprängverkan i för hög utsträckning. Dessvärre lämnar fienderna aldrig några vapen efter sig, vilket är en besvikelse.
Det finns en hel del uppdrag att genomföra och lokalbefolkningen i städerna och bosättningarna ger mig ofta saker att göra. På så vis behöver jag egentligen aldrig känna mig sysslolös. Problemet är att det blir ganska långrandigt mellan varven, med alla dessa ”go-fetch-uppmaningar”. Inte sällan får jag återvända till platser som jag redan har varit på och då uppstår en ambivalent känsla. Jag kan inte undgå att tycka att det blir tjatigt och lite idéfattigt när samma byggnad besöks flera gånger, även om innehållet skiljer sig åt, men samtidigt blir jag ibland också lite imponerad över att de gamla platserna faktiskt inte är sig lika när jag väl återkommer. Korridorer och gångar har många gånger ändrats sedan sist och den väg som jag trodde mig kunna ta kan nu alltså vara blockerad, vilket i så fall kräver att jag använder mig av en annan passage. På så sätt finns det alltså ändå en god tanke med strukturen.
I ödemarkerna omkring de olika samhällena finns det inte heller så mycket att göra. Visst kan man åka omkring för att hitta nya bosättningar, men de är ganska få och inte alls att jämföra om man ska fortsätta att dra paralleller till Fallout, där du kunde stöta på alltifrån enstaka hus eller byggnader till större samhällen eller städer. Här känns världen inledningsvis ganska omfattande, men snart märker du, tack vare ditt fordon, att det karga landskapet mycket riktigt också är ödsligt och intetsägande. Jag saknar att kunna stöta på kringresande människor på mina färder. Bortsett från rövarbanden som stryker omkring i sina fordon finns inte så mycket annat i form av liv, vilket trots allt är en besvikelse. Att ens ge sig ut i öknarna utan fordon är inte att föredra och faktiskt rätt meningslöst också.
En av spelets styrkor ligger i en uppsättningen av minispel, som är god förströelse till den vanliga storyn. I städerna kan du exempelvis dryga ut din ekonomi genom att på traditionellt vis delta i olika färdighetsspel, som har sina likheter med spelen i Red Dead Redemption, om än i annan form. Kortspelet blev för mig beroendeframkallande, eftersom det har lånat sitt upplägg från CCG/TCG-franchisen, där varje kort också är kopplat till karaktärer och dylikt i spelet. De olika samlarkorten kan du dessutom finna under spelets gång, vilket i mina ögon faktiskt gör det till ett av de roligare samlarobjekten att söka rätt på.
Dessutom finns som ett användbart vapen en bombbestyckad radiostyrd bil, som du även kan använda i form av en kamera, ifall du vill få inblick i ett rum eller liknande (eller om du bara vill betrakta dig själv), utan att själv faktiskt gå in där. När du kör bilen växlar perspektivet till ett tredjepersonsperspektiv på golvnivå och du styr bilen lika smidigt som de andra fordonen. Naturligtvis kan du när som helst spränga denna, men att bara köra omkring med denna är i sig tillräckligt underhållande.
På samma sätt som i Fallout-spelen – eller som nu senast också i Dead Island – har du i Rage möjlighet att leka Uppfinnar-Jocke och bygga både det ena och det andra hjälpmedlet; olika typer av ammunition, bandage, små robotar och ”turrets”, de radiostyrda bilarna, med mera. Till skillnad från de nämnda spelen är du här inte beroende av ett verktygsbord för detta, utan du kan när som helst ägna dig åt din skapelselusta, förutsatt att du har delarna som krävs, vill säga.
Spelets absoluta lågvattenmärke är – precis som i Fallout – de långa laddningstiderna varje gång man träder in i byggnader eller ska till att börja ett uppdrag eller delta i en tävling. Det blir väldigt segt och sövande med dessa efter ett tag. Tyvärr är detta ett inte alltför litet problem med Rage. Dessutom saknar jag i sandlådespel som dessa att det också finns en fungerande dygnscykel, för att skapa en realistisk bild av att tiden går. Dessvärre ges inte heller tillgång till någon helkarta. Minikartan ger visserligen en del hjälp på vägen, men någon egentlig överblick får jag aldrig.
Multiplayer
Multiplayerläget i Rage är indelat i två kategorier: FPS och fordonsläget. För FPS kan du ta dig an gamla uppdrag i ny tappning tillsammans med en vän, antingen via Live eller lokalt i form av split screen (vilket är ett högst tacksamt bidrag). Fordonsläget saknar till min besvikelse split screen-läget och är dessutom i ett typisk alla-mot-alla-upplägg i arenamiljö för upp till fyra spelare. Jag fann FPS-delen avsevärt mycket mer roande än tävlingarna, och tycker att det är synd att de två lägena ska vara så särskilda som de är.
Bild och ljud
Som jag redan har nämnt är bilden är högsta kvalitet och spontant tycker jag att det visar tydlig styrka. Närheten till verkligheten är ofta hårfin och det fungerar även bra vad gäller föremål som skådas på längre håll. Grafiken är onekligen berusande mellan varven och jag njuter av det atmosfäriska djup som detta skapar.
Även ljudet är högklassigt och samspelar väl med vibrationerna, som sammantaget skapar riktigt medryckande spelupplevelser, som får adrenalinet i min kropp att rusa. Meddelanden på kom-radio låter autentiskt ihåligt och de olika vapnen (som för övrigt är underbara kreationer) ger ett trovärdigt intryck när de avfyras. Röstskådespelarna gör över lag ett bra jobb och karaktärerna låter ofta typiskt ”southern”, men jag kan ibland också tröttna på att höra vissa röstslingor upprepas under stridssekvenserna.
Slutord
Rage hade kunnat vara det ultimata spelet i mina ögon. Det kommer en väldigt lång bit på vägen, men ändå kan jag se att vissa saker saknas eller är direkt störande, såsom de långa laddningstiderna. Enklast är kanske att definiera Rage som en fusion mellan Fallout 3 (eller New Vegas) och Red Faction: Guerilla – alternativt Borderlands. Det är dock i mångt och mycket mer actionspäckat och underhållande än Fallout och mer levande än Borderlands, men samtidigt känns det som att det går för snabbt fram också. De vidsträckta territorierna känns vid första anblick väldigt öppna, men efter att man skrapar en del på ytan märker man att det antingen inte är så öppet eller så är friheten bara helt onödig. Det fanns så otroligt mycket som man hade kunnat göra med Rage, och trots att det också är fullspäckat med ett tilltalande innehåll blir avsaknaden av andra saker mer tydliga. Därför lämnas jag något splittrad i tanken och jag kommer ofta på mig själv med att tänka ”Om bara ...”.
Den övergripande atmosfären är dock en stor behållning i spelet och jag älskar influenserna av western-perioden. Som den moderna revolverman jag blir roas jag i det stora hela av många av de uppdrag som jag får med att hålla ordningen i trakten.
Man får också mycket valuta för pengarna, det ska sägas. Spelet levereras på hela tre skivor (Xbox-varianten; bara en på PS3), där en helt är tillägnad till multiplayerdelen. Tar man sig an alla uppdrag som tilldelas en har man också att göra under åtskilliga timmar, och minispelen roar mig enormt mycket. Men trots allting som är positivt känner jag till min besvikelse att det är en hel del som saknas också för att göra det sådär riktigt jäkla bra, och därför hamnar det sammantagna slutbetyget lägre än där min egentliga tanke ligger – kring 4,25.
Styrkor och svagheter
+ Grafiken
+ Minispelen
+ Atmosfären och karaktärerna
– Långa laddningstider
– Något enformigt mellan varven
– Ödelandet är onödigt öde
