1. Vilken är din favorit-Clintanrulle där Eastwood regisserar?

Anton Bjurvald:  Mystic River. En av mina favoritförfattare tolkas av en av de mest stabila regissörer i Hollywood. Med en Sean Penn i högform och som vanligt blir allt bättre med lite Bacon, Kevin Bacon. Vågar dessutom vägra berätta hur allt håller ihop.

Pär Wirdfors: Letters from Iwo Jima. Det är modigt av en amerikansk regissör att våga filma händelser under andra världskriget sett ur japanernas ögon, det är fortfarande mycket ont blod i USA över japaner och andra världskriget. Men Eastwood vågar och gör dessutom en fruktansvärt bra och viktigt film. Tillsammans med Flags of Our Fathers kanske det bästa han har regisserat.

Demofoon:  Clint, denne man med oerhört mycket begåvning och ett sätt att se på omvärlden som är allt annat än förutsägbart och bittert. När det gäller min favorit där han regisserar glider jag mellan Mystic River och Letters from Iwo Jima. Det är mästerverk båda två. Filmer som vägrar låta något annat än verkligheten ta plats och där inga känslor begravs utan allt kastas upp och visas. Clint är begåvad när det gäller den biten, att han inte är rädd för att visa allvar. Mystic River har sin starka historia och är allmänt obehaglig att se på ett sånt där härligt vis, men okej, jag ska välja och då väljer jag Letters from Iwo Jima. Det är en fantastisk skildring av krig, med engagerande livsöden.

Roger Persson:  Spontant ville jag svara Mystic River på detta, eftersom jag älskade hur Dennis Lehanes roman kom till liv på ett lågmält vis (och även för att han faktiskt valde att inte casta sig själv i någon roll), men sen kom jag att tänka på road movien A Perfect World, som jag minns som en underhållande liten pärla i all sin enkelhet. Och bara det faktum att han fick Kevin Costner att fungera borde ju vara en bragd i sig...

Third Man: Unforgiven. Jag hade oerhört svårt att välja, sanningen är att det var dött lopp mellan denna och Mystic River. Men Unforgiven har även den strålande skådespelarprestationer och är en av de allra bästa westernfilmerna. Den blev verkligen en fantastisk avslutning på Eastwoods westernäventyr och visar allt vad han lärt sig på vägen inom en genre där ingen kan säga att han inte satt ett riktigt rejält stövelavtryck i filmhistorien.

Rikard Eriksson:  Changeling. En jäkla bra film med härlig 20-talskänsla och en snygg Angelina i en rolig hatt. Det finns inte mycket annat roligt att hämta i denna becksvarta historia, som sig bör när en barnkidnappare (mycket bra ord) och en ineffektiv polisstyrka förstör en mors liv.

Mats Lundberg: Million Dollar Baby är definitivt bland hans bästa som regissör. Sedan att jag inte kan med Hillary Swank är en helt annan femma.

Erik Nyström:  High Plains Drifter eller Mannen med oxpiskan som den kallas i Sverige. En ganska elak blandning av hämnd- och belägringsfilm i westernmiljö där Clintan är allt annat än snäll.

2. Vilken är din favorit-Clintantrulle där Eastwood skådespelar?

Anton Bjurvald:  Guldrushens glada dagar/Paint your wagon. Bara för att det är så jävla oväntat att göra en Westernmusikal med Lee Marvin och Clint. Imponerande att Eastwoods karriär överlevde.

Pär Wirdfors: Jag gillar Will Munny i De skoningslösa, en äldre mer luttrad "hjälte" som helt klart sett sina bättre dagar. Det är också en uppgörelse med alla westernfilmer som Eastwood gjord och alla de roller han har spelat som den tyste hämnaren. Här ser vi en man som ser tillbaka på sitt liv med ånger.

Demofoon:  In the Line of Fire eller I Skottlinjen som den heter på svenska är en film där jag tycker Clintan levererar på topp. Dels är filmen riktigt bra och en favorithriller på grund av sin story och många bra skådespelare, men Clint står ändå ut. Det går att tro på honom som ärrad Secret Service-agent som varit med om allt. Han blir hunsad av dem som inte längre tror på hans förmåga att leverera på jobbet, han slåss mot sina åldertecken och han kärar ner sig i Renee Russo. Det sista kan kanske kännas lite gubbigt, men samtidigt är hans karaktär trovärdig. Helt klart en favorit.

Roger Persson:  Örnnästet. Filmatiseringen av Alistair MacLeans roman finns, trots sina över fyrtio år på nacken, fortfarande relativt levande i mitt minne. Förmodligen den krigsfilm som jag har sett flest gånger under min ungdom. Jäklar vad jag gillade den! (Jag minns att det för länge sedan spekulerades i att han skulle spela den åldrade Batman i en filmatisering av Frank Millers miniserie The Dark Knight Returns från 1986. DET hade varit något att se!).

Third Man: Dollartrilogin. Att som liten parvel se Sergio Leones våldsamma filmer, under en tid när man själv sprang omkring beväpnad till tänderna med knallpulverrevolvrar, var lika underhållande då som det är idag. Det var i någon av dessa filmer jag såg Clint Eastwood tugga på en cigarill för första gången och det var då man präglades för livet av den dammiga stenhårde revolvermannen. Ennio Morricones musik förstärkte säkert upplevelsen av honom en hel del. Fascinationen över den tystlåtne mystiska hjältens uppenbarelse och hans sexskjutare är fortfarande lika intakt. Det visade ju sig att det inte var sista gången man kom till att se honom spela en icke speciellt talför hårding. Jag väljer alla tre filmerna på grund av käftsmällseffekten Clinton hade på mig i och med dessa.

Rikard Eriksson: Nu fightas vi igen! Den här uppföljaren förhåller sig till originalet Den vilda fighten på samma sätt som den ofattbart underskattade Conan The Destroyer förhåller sig till The Barbarian. Det rör sig på många sätt om en parodi på originalet, men en till synes ofrivillig sådan. Det är ungefär lika skoj som när en italienare gör en rip-off-uppföljare förutom att dessa är både påkostade och någorlunda sammanhängande.

Många scenupplägg är identiska med ettan men här har regissör Buddy Van Horn bestämt sig för att ta i så han spricker i varje detalj. Till exempel så var Clyde en borderline normal apa i Den vilda fighten. Hans intressen var att följa med Clint Eastwood på arrangerade fistfights och ta några bärs på krogen en lördagskväll. I uppföljaren slåss han en del själv samt ger sig ut på helt egenkomponerade barrundor. Helt fantastiskt roligt när Clint sedan får fråga i baren var han kan hitta sin apa, och hittar honom drickande en burköl som han brutit av på mitten utan att förringa en enda droppe. Annat som särskiljer Super-Clyde i denna från gamla tråkiga Clyde är att han utan synlig ansträngning kan plocka sönder en bil och kasta upp samtliga delar fem meter upp i luften. Han är verkligen värd varenda sekund av sitt eget apmontage med specialkomponerad apmusik, som fått så mycket kritik från mindre apvänliga recensenter.

Clint har även han steppat upp sitt game i denna film. I den oförglömliga intercutsekvensen mellan apsex, Clintsex och helt irrelevant statistsex så får han verkligen chans att apa sig genom att härma Clydes moves i en ljuskrona. Andra oförglömliga scener står det sjukligt förglömliga motorcykelgänget från ettan för. Då var de kanske de mest ofarliga antagonisterna man sett i någon film någonsin, för att här har reducerats till betydligt vettigare comic relief-gubbar. De visar verkligen upp hela katalogen från att förstenas i cement till att bära upp ytterst fåniga peruker med den äran.

Denna film får 7 minderåriga apflickvänner av 10 möjliga.

Mats Lundberg: Gran Torino delat med Broarna i Madison County just för att de visar bredden på hans förmåga och att han kan spela mer än karga endimensionella hårdingar. I Broarna i Madison County får han dessutom briljera mot en lysande Meryl Streep. Sedan tycker jag att I skottlinjen också ligger bra till.

Erik Nyström: Den gode, den onde, den fule var en favorit när jag var yngre och som episkt westernäventyr med underbart skallrande Morricone-soundtrack är den fortfarande en resa att förlora sig i.

3. Om du fick radera en Clintaninsats från filmhistorien, vilken skulle det vara?

Anton Bjurvald: Blodspår. Kanske den sämsta filmen som någonsin gjorts på den här nivån. Förutsägbar på gränsen till outhärdlig. En av få filmer där jag velat lämna salongen.

Pär Wirdfors: Dödsspelet. Inte den sämsta Dirty Harry-rullen (den äran får Hårdingen) men Sudden Impact hade varit ett bättre slut på serien.

Demofoon: Finns bara en insats som jag tycker är helt åt skogen och det är Livet efter detta. Filmen som släpptes så sent som i somras på DVD och blu-ray i Sverige är en totalt intetsägande historia om människors sökande efter svar på frågor om döden. Matt Damon spelar medium och alla inblandade gör en tveksam insats, men Clint är värst som inte lyckas kräma ur någon typ av mening med filmen. Ett ganska märkligt snedsteg från mannen som ju i stort bara stått för fantastisk regi i tidigare produktioner.

Roger Persson:  Kan Clintan vara dålig? Jo, tyvärr finns det väl några insatser som man önskade bort. Blodspår var sällsynt crappig, men egentligen var det inte Clintans förtjänst som skådespelare, men han borde aldrig tagit sig an att regissera sörjan (som inte hade en särskilt spännande förlaga av Connelly heller). Space Cowboys var en annan fånig historia - vars syfte var att visa att pensionärer kan, eller?

Third Man: Ett litet smörgåsbord av små tveksamma insatser dukas upp, men valet blir knivigt. Jag hyser stor respekt och beundran för Clint Eastwood, både som regissör och skådespelare och i alla de filmer där jag kan minnas att det finns något jag inte gillar - finns det ändå en massa bra som gör att jag låter honom komma undan med det. Som en snäll trafikpolis viftar jag förbi honom trots att han kanske kommer puttrandes i en Gran Torino med ett trasigt bakljus eller i vissa fall - punktering. Ofta bara för att han är så mycket Clint Eastwood. Jag är verkligen inte förtjust i Gran Torino, men eftersom Walt Kowalskis är ett kick-ass bad-ass och hans elaka yttranden roar mig, så klarar den sig. Istället velar jag mellan The Rookie, Blood Work och Firefox som också är regisserade av Eastwood. Magkänslan säger Firefox som jag minns som superlångtråkig. Men kanske måste jag bara se om den, det finns säkert något skitbra med den också. Hoppas nu bara att inte J. Edgar hamnar i denna kategori i framtiden.

Rikard Eriksson: City Heat. Om Changeling gav en realistisk bild av 20-talet är City Heat en hög med skit. Clint spelar en polis som tvingas samarbeta med en gammal kollega som blivit privatdetektiv, spelad av Burt Reynolds, när dennes partner blir mördad. De står så klart inte ut med varandra då Clints Speer är fåordig och Reynolds Murphy det motsatta. Att jag inledde med ”hög med skit” istället för ”fånig pastisch på 30-talet” är roligare än allt i filmen.

Mats Lundberg: Space Cowboys - jag förstår fortfarande inte varför filmen ens fick göras. Usch vad dålig den är.

Erik Nyström: Då han verkligen är en ganska usel skådespelare när han gör något annat än är bister och tystlåten, så finns det ju en hel del skrot att välja på. Valet faller dock på den patetiska insatsen i White Hunter Black Heart där man hela tiden önskar att en elefant kunde stampa på honom så man slipper lida mer av fjanterierna.