Ett ungt par, Martin (Cillian Murphy) och Kate (Thandie Newton), åker ut till den avlägsna och obefolkade ön med det vikinga-klingande namnet Blackholme. Både deras relation, generator och radiokommunikation fungerar knackigt, men denna höstruskiga semester är ett sista försök att rädda äktenskapet efter Kates missfall. När deras enda kontaktman Doug, husets ägare och allt-i-allo en dag inte kommer ut med sin båt med förnödenheter börjar de ana oråd, men radion har gått till sällare jaktmarker och de kan bara vänta, och tära på varandras tålamod. När en sårad soldat mystiskt dyker upp på ön och förklarar att en dödlig virussjukdom har brutit ut i världen vet dem inte om han är galen eller om de ska tro på hans osannolika historia. Snart är de inspärrade i huset alla tre, ovetandes om sanningen och fast i ett svettigt triangeldrama.

Det var säkert meningen att göra en högkvalitativ trepart-aktare med ryslig effekt. Normalt sett är ju britter världsmästare på att åstadkomma dessa, till och med med små medel och med mindre kända skådespelare. Nu har man lagt krut på toppnamn, och då skruvas förväntningarna upp ytterligare. Men Cillian Murphy ser fortfarande ut som en gapande koögd Dressman-modell och Thandie Newtons agerande känns t.o.m. mer hysteriskt än hennes karaktär. Endast Jamie Bell (Billy Elliot, the Eagle) ger sitt yttersta och åstadkommer en riktigt fin rollprestation som halvt galen soldat, något som mejslar ut hans karaktär på ett briljant sätt. Tyvärr är det som att slänga in en Grand Prix-vinnande häst i en vanlig hästhage.

Men jag gillar huset. Så där typiskt brittiskt, byggt i sten, stort, kallt, ruffligt, fallfärdigt och på något motsägande magiskt sätt alldeles lyxhotellsbroschyr-aktigt inomhus. Bakom spisen finns den där klassiska pannan/tanken som alla engelsmän känner till, den innebär att du alltid har varmt vatten även om strömmen skulle gå, så du behöver aldrig ta ett kallt bad (något som damen i filmen ändå får utstå, de har nog glömt det). Den härligt urgamla generatorn får man sparka igång, och den stora mängden bränsle som behövs får en att arbeta lite (vänta lite, bränsle? Nej, det har man också glömt). Det härliga draget i såna här gamla stenhus gör att man inte kan gå runt med tända stearinljus hursomhelst utan att de slocknar (fast det gör hon ändå, äsch det har de nog också glömt).

Filmen då? Mmm inte mycket att diskutera. Förutom dessa irriterande detaljmissar som åtminstone orsakar en diskussion om brittiska hus, görs den största blundern på slutet, den är så stor att jag inte orkar dryfta om den. Att göra en oväntad överraskning i sig gör inte en film bättre om den inte följer någon som helst vett och sans. Men den allra sista minuten gör ändå att filmen går från en gäspning till en stimulerad ögonbrynshöjning. Det, och en riktigt bra skådespelarprestation från Jamie Bell försöker lyfta filmen till en högre nivå, men den nosdyker innan den ens lyft hakan. Först tänkte jag ge en aningen bättre betyg, men när jag känner efter, nej, det här var bortslösad tid, slösa inte bort din tid också.