Filmen
För en genomgång av handlingen kan ni följa länken ovan, jag kommer endast att lämna ett omdöme om filmen.

”Nothing exceeds like excess” är en replik som är talande för hela filmen Scarface. Al Pacino och en spellängd på knappt tre timmar borde borga för ett tungt maffiaepos, men jag kunde inte haft mer fel. Det jag bjöds på var istället en lättingänglig, prålig opera, där svulstighet i alla dess former tog död på känslan av realism. Fast när man väl vant sig rullas en underhållande och väldigt snygg film upp framför ens ögon. Precis som i Salvador har manusförfattaren Oliver Stone tagit en karaktär och gjort honom larger than life, i Scarface funkar det till och med bättre; Pacino lyckas, med en blandning av yviga gester, överspel samt ytterst små medel skapa en karaktär som paradoxalt nog både är trovärdig och en karikatyr. Lägg sedan till interiörer som skulle gjort en diktator avundsjuk, ett tidigt åttiotalsmode som inte går av för hackor samt De Palmas känsla för stilistiska grepp så har ni ett ytterst stabilt och underhållande hantverk.

Visst, filmen kanske inte når upp till samma höjder som Coppolas Gudfadern eller Scorseses Maffiabröder, men den har ändå något som de saknar och kompletterar dem väl. Dessutom har jag förstått varför GTA: Vice City blev en sådan succé, Rockstar Games har ju mer eller mindre plankat den här filmen; spelets framgångar är då ett gott betyg på Scarface kvalitéer. Om ni inte har sett verket än är det hög tid, ett annat tips är den underhållande Blow, där Johnny Depp gestaltar en annan knarkkungs uppgång och fall.

Bild
När jag tittar på 20 år gamla filmer är de oftast av den smala och blodiga sorten, så jag är inte van vid såhär bra kvalité. Faktiskt är utgåvans bild nästan helt i klass med bra releaser av dagens filmer. Reporna är få, och jag blev varken störd av komprimeringsartefakter eller Edge Enhancement i nämnvärda mängder. De grymma åttiotalsfärgerna kommer fram med härlig lyster, medan kontrasten också är fin med undantag för en viss urblekthet i ett par utomhusscener. Grynighet förekommer i vissa mörka sekvenser, fast jag stördes inte av den. Skärpan och detaljrikedomen är inte riktigt av referenskvalité; bakgrunder och personer som befinner sig längre bort kan faktiskt verka en smula suddiga, men för den sakens skulle är skärpan absolut inte dålig. Som sagt är bilden inte referens med dagens mått mätt, fast för min del hade den gärna fått vara referens för lite äldre filmer. Medelbitraten ligger på 6.14Mb/s.

Ljud
Det är fint att man förutom Dolby Digital 5.1 även får med ett DTS-spår, fast på ljudfronten är filmens ålder rätt så påtaglig. Även om det inte är något direkt fel går det inte att komma ifrån att surroundhögtalarna inte gör mycket väsen av sig, samt att upplösningen och dynamiken inte kan mäta sig med det senaste. Fast med tanke på förutsättningarna låter dock DTS-spåret – trots en viss framtunghet – bra. Även rösterna är klara och tydliga, om man har problem med karaktärernas brytningar är det åtminstone inte ljudspårets fel. Jag lyssnade kort på Dolby Digital-spåret för att jämföra, vilket var svårt eftersom man bara kan byta ljud från menyn, men eftersom jag inte hörde någon nämnvärd skillnad lär ni utan möjlighet att avkoda DTS också bli nöjda.

Extramaterial
För att vara en jubileumsutgåva är den kanske inte fullmatad med extramaterial, fast man får åtminstone mer än innan och det som medföljer håller genomgående god kvalité. Det bästa är dokumentären (54:46), som är uppdelad i ”The Rebirth”, ”Acting” och ”Creating”. Skådisarna, producenten, De Palma och Stone medverkar i en bra, retrospektiv dokumentär – precis som det ska vara när de inblandade får prata om sina upplevelser istället för att göra reklam för filmen. I Scarface: The Tv Version (2:48) får vi se och höra jämförelser mellan original- och Tv-versionen – och det är verkligen galet underhållande! Tänk er själva att höra repliken att Miami är ”like a pussy waiting to be fucked” ändras till ”like a chicken waiting to be plucked”!

De borttagna scenerna varar i 22:29 och återges i widescreenformat. De är inget jag direkt saknar i den färdiga filmen, men för riktiga fans är de säkert intressanta. Bakom namnet Def Jam Presents: Origins of a Hip-Hop Classic (20:32) döljer sig ett segment där artister som P Diddy, Outkast, Snoop Dogg, Sean Paul med flera får berätta hur mycket filmen betytt för dem ur ett gettoperspektiv. Det är en ganska annorlunda dokumentär, och även om den inte lämnar något bestående intryck är den sevärd. Sist ut är biografier, som för omväxlings skull är välskrivna och lite matnyttiga.

Sammanfattning
Detta är den bästa utgåvan av den härliga åttiotalsfilmen Scarface, och om man verkligen gillar filmen finns de här skivorna i en presentförpackning där man även får med originalet från 1932. Glädjande nyheter för er som saknar möjlighet att spela av R1-dvd:er är att en utgåva som verkar likvärdig den här släpps i Sverige om en månad.