Brandon Sullivan är besatt av att knulla. Får han inget en kväll, blir det att ringa hem ett fnask, eller i värsta fall dra en runk på jobbet morgonen efter. Då han är framåt, ser bra ut och är framgångsrik har han sällan några problem att få det han vill ha, vilket för den sakens skull inte betyder att han hoppar över betalvaginan och självbefläckelsen. En dag när han kommer hem från jobbet är duschen igång och hans syster Sissy har återinträtt i hans liv. Sissy är något av en nomad som ännu inte hittat sin plats i livet, livnär sig med sångframträden på klubbar, men behöver någon som Brandon att stödja sig på. Vid ett av dessa framträdanden tar Brandon med sig sin chef David. Han är gift, men sätter kåtheten före troheten, och natten spenderas tillsammans med Sissy på soffan hos hennes mycket missnöjda bror. För att stilla sin egen sexuella hunger ger han sig åter ut i natten på jakt efter första möjligheten att tömma pungen, och dämpa den ångest hans ständigt hårda kuk åsamkar honom.

Jag ber om ursäkt för mitt språk, men Shame är en väldigt vuxen film och jag ville reflektera den känsla jag får när jag ser filmen, i min beskrivning av den. Shame fyller duken med alla dessa ”fula” ord, visserligen i form av bilder, men betydelsen är detsamma. Jag tänker på en scen i filmen där Brandon är på dejt med en kollega, och hon berättar att hon är nyseparerad efter ett längre förhållande. Brandons reaktion visar så tydligt att han, i det tillstånd han befinner sig i, aldrig kommer kunna älska någon eller älska med någon. Brandon kan bara knulla, komma och gå vidare.

Sexscenerna i Shame är inte mer vågade än i andra filmer, men däremot är de fler då Brandons sexmissbruk är själva kärnan i filmen. Samlagen är mycket realistiska och Michael Fassbender i huvudrollen kan verkligen se ut som att han njuter medan han mår riktigt dåligt. Jag vill säga att det här är irländarens hittills bästa roll och det fast jag gillar Fish Tank mer som film. I spelet mot Carey Mulligan som Sissy är han extra bra och jag blir nog lika rädd som hon när han ryter till. Mulligan är erkänt bra på att spela skör (nu senast i utmärkta Drive), men även om det är hemmaplan så höjer hon sig ett snäpp för Fassbender och regissören Steve McQueen. Oscarsvärdiga rollprestationer på båda, helt klart.

Problemen här är exakt desamma som i firma McQueen/Fassbenders förra samarbete Hunger. Där tröttnade jag när en korridor moppades i tre minuter. Här har jag efter fem minuter tröttnat när, en visserligen skönsjungande, Mulligan tar ny ton i den långsammaste version av ”New York, New York” jag hört. De stora scenerna i filmen, de som verkligen för historien framåt, är lätträknade. Filmen är fortfarande djupt gripande och tänkvärd, med två egna syskon träffas jag hårt av relationen syskonen Sullivan emellan. Men det är för många minuter film som bara finns där och ser snygga ut. ”Se om-värdet” är på grund av detta alldeles för lågt för att jag ska kunna dela ut de högsta betygen. Shame behöver absolut inte skämmas för sig, men jag hoppas att McQueen får ut hundra procent inte bara i skådespelet utan även i utförandet nästa gång.