Filmen
Stålmannen är nog tillräckligt välbekant för de allra flesta för att inte kräva en mer ingående presentation än att detta är berättelsen om hur han kom till jorden som en liten pojke och så småningom blev den fiktiva staden Metropolis älsklingssuperhjälte. Här stöter han på sin nemesis Lex Luthor som givetvis har en storslagen plan som innefattar massförstörelsevapen och flirtar hejdlöst med Lois Lane, samtidigt som den hemliga identiteten upprätthålls med hjälp av vattenkamning.

Med tanke på de uppenbara och ganska stora bristerna i Superman, är det mer eller mindre än ett mirakel att den kan hålla sig över vattenytan. För det första är Stålis själv en genomtrist karaktär. Alldeles för mäktig, alldeles för präktig och alldeles för platt personlighet. För det andra lider berättelsen, framförallt vissa delar av slutet, av sådana idiotiska luckor att jag inte kan begripa hur något kunnat godkänna dem. För det tredje är Lex Luthor, utan att för den skull kasta någon skugga över Gene Hackmans rolltolkning, en ganska lättviktig motståndare. Sist men inte minst så borde egentligen alla filmer som innehåller en så fruktansvärt vämjelig sekvens som Lois Lane voiceover-svammel när hon får följa med på flygtur omedelbart förpassas till slutförvaring på behöring avstånd från alla människor. Trots allt detta, så fungerar faktiskt filmen.

Varför fungerar den? Två anledningar. Den första stavas Richard Donner, den sluge regissöre som bland annat givit oss The Omen, The Goonies och Dödligt Vapen. Här gör han sin förmodligen bästa regiinsats (därmed inte sagt att det är hans bästa film), då han hittar precis rätt ton, plockar fram det bästa ur sina skådespelare och samtidigt håller samman en brokig soppa till film. Med god draghjälp av John Williams musik förvandlas den till en utmärkt äventyrsmatiné som hela tidan roar. Den andra stora anledningen till det lyckades slutresultatet är Christopher Reeve i titelrollen. En ganska hopplös karaktär att spela, speciellt för en oerfaren skådespelare, men Reeve gör det fantastiskt. Han lyckas båda vara lite rörande i sin låtsade klumpighet som Clark Kent och samtidigt charmig som Stålis. Utan att karaktären egentligen förtjänar det sympatiserar jag fullt ut med honom och engagera mig i hans öde, något som enbart är den alldeles för tidigt bortgågne Reeves förtjänst.

Bild
Jag gillar hur snygg Stålmannens dräkt ser ut när han flyger runt nattetid, där  färgerna, kontrasterna och svärtan verkligen får visa upp sig från sin bästa sida. Överlag är jag helt klart nöjd med bilden, även om det förekommer en del skavanker där den antingen ser lite diffus ut eller att kornigheten varierar onödigt mycket mellan scener.

Ljud
Musiken! För guds skulle, lyssna på musiken! John Williams klassiska fanfarer låter hela tiden fantastiskt, vare sig det är unde förtexterna eller invävt med miljöljud. Dynamiskt och kristallklart. Tyvärr kan man inte säga samma sak om dialogen alla gånger, den är väldigt ojämn och ibland lite väl mumlig. Effektscenerna dundrar på skapligt, med godkända surroundeffekter och välbalanserad bas. Inget fantastiskt spår, men samtidigt inget att skämmas för.

Extramaterial
Kommentarspåret med Producenterna Ilya Salkind och Pierre Spengler ger jag inte mycket för. Då är det intressantare att titta på de två fetauretterna som medföljer. Om inte annat för att de inte är nyproducerade, utan känns som någon slags reliker från en svunnen era. Rekommenderas. Sedan är det ju alltid lite kul kuriosa när de även slänger med lite gamla tecknade pärlor också. Trailers och tv-snuttar medföljer också, för den som är intresserad.

Sammanfattning
En av de allra första superhjältefilmerna och fortfarande en av de allra bästa visar det sig något överraskande. Framförallt hittar den precis rätt ton och har en fantastisk Christopher Reeve i huvudrollen. Tekniskt sett håller utgåvan klart godkänd nivå och har även någorlunda intressant extramaterial.