De allra flesta vet redan vad filmen handlar om. Journalisten Mikael Blomkvist får i uppdrag av en ålderstigen och välbärgad före detta affärsman att utreda mordet på dennes brorsdotter som begicks i mitten av 60-talet. Till sin hjälp får Blomkvist datahackern Lisbeth Salander som är en fena på att gräva fram hemligheter om folk. Den skyldige finns förmodligen inom affärsmannens släkt, som har en minst sagt mörk historia.

Jag har inte läst förlagorna av Stieg Larsson, men däremor har jag en hel del andra deckare, såväl brittiska som svenska, stående i hyllan och The Girl with the Dragon Tattoo är verkligen av standardformat. Att utreda ett mord begånget i det förflutna skulle förmodligen kunna utgöra en helt egen subgenre och är det något huvudpersonerna gör i denna så är det att titta på gamla foton. Sedan åker de någonstans och pratar med någon. Sedan tittar de på gamla foton. Ingenstans finns det egentligen någon större anledning att bry sig om alla klichéer, då man redan sett dem tusen gånger förr. Det känns nästa lite surrealistiskt att någon plöjt ner pengar i att klä en medioker dussinhistoria i en så pass lyxig kostym.

Daniel Craig och Rooney Mara gör bra ifrån sig i huvudrollerna, bortsett från att den senares svengelska dialekt förefaller ha besökt fler europeiska länder än en 19-årig backpacker. Egentligen är det inget fel på hantverket, utan Fincher kramar nog ut den som går ur det ganska torftiga materialet. Problemet är bara att han inte har så mycket att jobba med och knappast heller verkar ha lagt ner speciellt mycket kärlek i det. Under stora delar av filmen har jag småtråkigt, sedan blixtrar det till med någon lyckad spänningssekverns innan den gråa tristessen breder ut sig igen. Någon iblandad verkar antingen ha upptäckt hur sömnig filmen är, eller eventuellt upptäckt att de hade en del budget kvar att leka, med och klistrade på ett påkostat James Bond-intro. Men låt er inte luras, det som följer efter är betydligt mer Wallander än 007.

För Finchers skull väljer jag att tro att han gjorde denna med plånboken i åtanke och hela tiden hade siktet inställt på nästa projekt som han faktiskt är intresserad av att göra. Det här är nämligen en meningslös film som har fräckheten att uppta oändligt mycket tid.