Filmen
Greve, öppet homosexuell, och kommunist. Förutom regissör, hade Luchino Visconti (1906-1976) en del att sätta på sitt visitkort om han vill vara provokativ. Han slog sig in i filmbranschen tillsammans med bland andra Vittorio De Sica som en av pionjärerna inom den italienska neorealismen under det sena 40-talet, men utvecklade sedan sitt filmskapande i riktning mot det episka. Under 1960-talet och fram till sin död mejslade han ut en nisch specialiserad på mastodontmelodramer som ofta kretsade kring en mer eller mindre dekadent aristokrati. Visconti avled 69 år gammal i sviterna efter en stroke.

1860-tal på Sicilien och det är oroliga tider. Revolutionerna avlöser varandra när folket vill ha mer makt och inflytande på de besuttna adelsherrarnas bekostnad, med andra ord demokrati. Don Fabrizio Salina (Burt Lancaster) är en grånad prins, som levt ett bekymmersfritt liv i pråliga slott, men han börjar nu ana att den tiden börjar nå sitt slut. Hans brorson Tancredi Falconeri (Alain Delon) är betydligt villigare att anpassa sig till den stundande nyordningen, samtidigt som han är väldigt lojal mot sin släkt. Förändring sker dock inte över en natt och det finns fortfarande gott om tid över för sorglösa baler, romantiska uppvaktningar och allmänt världsfrånvänt leverne.

Prakt, prål och aristokrati.

The Leopard är baserad på boken med samma namn av Giuseppe Tomasi di Lampedusa och är som jag förstått saken väldigt trogen sin förlaga. Den dyker ganska djupt ner i delar av Italiens historia och redan där börjar mina första problem med filmen göra sig till känna. Jag vet väldigt lite om detta, något som filmen nästan tycks ta för givet att man ska göra och väldigt mycket går mig uppenbarligen förbi. Det känns som om mycket av dessa politiska intriger skulle bli mer lättbegripliga vid en andra titt, men samtidigt lyckas inte filmen väcka något egentligt intresse hos mig att någonsin se den igen.

Mitt andra stora problem med den är nämligen att jag inte tycker den känns speciellt intressant. På något slags objektivt plan vet jag att den oerhört kompetent fotad, men det berör mig inte. Samtidigt kan jag uppskatta de ganska subtila detaljerna i berättelsen, men de ger mig ingen riktig upplyftande känsla heller. Jag har heller verkligen aldrig tråkigt under de dryga tre timmar filmen pågår och brukar vanligtvis uppskatta episka filmer, men här känns det ofta bara oengagerande. Vi klickar helt enkelt inte.

Det händer mycket, men samtidigt frustrerande lite. Hela omvärlden på Sicilien genomgår enorma förändringar, något som vi enbart får glimtar av och kan ana oss till. Inom familjen Salina handlar det mest om att parera händelseförlopp så livet kan fortsätta ha sin stilla gång. Det är egentligen inget dumt berättargrepp, men alla ständiga baler och förtroliga samtal blir lite tröttsamma i längden. Budskapet om att dessa personers leverne existerar på lånad tid och att Don Fabrizio Salina är klok nog att motvilligt förstå detta, hamras in från början till slut.

Nu låter jag mer negativ än vad jag kanske är. Som jag redan nämnt är The Leopard, trots sin långa speltid, verkligen aldrig tråkig. Många scener får verkligen tid på sig att jäsa, vila lite en stund och sedan fortsätta, hela tiden tjusigt iscensatt. Det omsorgsfulla och episka är imponerande, tillsammans med berättandet. Om man tar sig tid att se om filmen anar jag att den avslöjar ytterligare nyanser som man missar vid ett första, problemet för mig var bara att den inte förmådda locka fram en vilja att faktiskt göra det.

Burt Lancaster förtjänar även han att nämnas. En i mina ögon ganska meningslös torrboll till skådis i samma anda som exempelvis John Wayne, som bara lever på att vara manliga och ganska befriade från faktisk talang. Här överraskar han mig å det grövsta i huvudrollen, där han verkligen är den ålderstigne patriarken ända ut i fingerspetsarna. Han överglänser faktiskt samtliga i ensemblen med sitt ganska nedtonade agerande, trots att han uppenbarligen dubbats till italienska. Lancaster är nog den enskilt största anledningen att faktiskt se filmen.

Burt Lancaster är mycket bra.

Bild
Det enda som drar ner betyget från full pott, är en viss ojämnhet i kornigheten. I ett par scener känns det nästan som om de använt en helt annan typ av film. Visserligen är detta förmodligen något som Criterion inte kunnat göra så mycket åt, då det handlar om hur ursprungsmaterialet sett ut, men det störde faktiskt min upplevelse av filmen och jag har svårt att tänka mig att detta skulle vara något medvetet. I övrigt ser det verkligen fantastiskt bra ut, där framförallt färgernas prakt och finjusterade jämnhet i princip bländar en. Trots att filmen närmar sig 50 år, ser man inga spår av skräp eller annat, samtidigt som man inte heller ser några spår av de digitala uppstädningsverktygen.

Ljud
Det enkanaliga LPCM-spåret är framförallt mycket snyggt uppstädat från allehanda missljud och låter riktigt, riktigt bra. Musiken är mycket framträdande i The Leopard och den låter mustigt mäktig här. Även de mer stillsamma sekvenserna och dialogen är egentligen fläckfri, möjligtvis med undantag för några utomhusscener där miljöljuden grötar ihop sig lite med replikerna.

Extramaterial
Criterion har lagt upp utgåvan så att filmen ligger på disc 1, givetvis då tillsammans med kommentarspåret, medan allt övrigt extramaterial är samlat på disc 2.

Kommentarspåret med en från gebitet erfaren herre, nämligen Peter Cowie, är intressant. Han berättar om de historiska händelserna som utgör filmens bakgrund, om Visconti och naturligtvis även om mer filmtekniska detaljer. Påläst och behaglig att lyssna på, samtidigt som han har det goda omdömet att inte prata precis hela tiden, vilket nästan är ett måste med tanke filmens längd. Man får chansen att smälta det han säger också. Ett, som sagt var, mycket bra spår.

Claudia Cardinale och Alain Delon.

Först ut på andra skivan är ytterligare en version av filmen. Inför dess release i USA klippte man ner den med drygt 20 minuter och försåg den med en engelsk dubbning. Jag ska direkt erkänna att jag inte såg igenom hela denna, utan försökte huvudsakligen bilda mig en uppfattning om det är mycket som skiljer dem åt. Som jag uppfattade saken är det några scener som distributören ansåg överflödiga eller möjligtvis för svårbegripliga som fått stryka på foten. Nämnas bör att bildkvaliteten på denna i ganska långt ifrån originalversionen och denna enbart bör ses som kuriosa. Nämnvärt är att den engelska dubbningen regisserades av Sydney Pollack.

Den timmeslånga dokumentären A Dying Breed: The Making of The Leopard är ingen titt bakom kulisserna, utan snarare en sammanfogning av intervjuer med personer iblandade i filmen. Även här handlar det om historien bakom, om Visconti som person samt en hel del om detaljer kring inspelningarna. För den som inte orkar se filmen med kommentarspår, är detta ett mycket bra surrogat och fungerar dessutom utmärkt som komplement.

För den som, precis som jag, är dåligt bevandrat i Italiens historia, är intervjun med den sakkunnige Millicent Marcus definitivt värd att titta på. På femton minuter får man en ganska bra inblick i de politiska skeendena som utgör filmens bakgrund. Intervjun med producenten Goffredo Lambardo, som även arbetade på bland annat Rocco och hans bröder, är nog det svagaste kortet bland extramaterialet, men för den skull verkligen inte ointressant. Givetvis finns det även trailers, posters och annat liknande för beskådan.

Sammanfattning
Pampig, episk och imponerande iscensatt, men samtidigt en ganska intetsägande film. Utgåvan är däremot oerhört bra på alla fronter och vet man med sig att man tycker om Visconti är det egentligen inget att fundera över.