Tack vare en manick man sätter på handleden kan man se hur länge det är kvar tills man kommer att möta sitt livs stora kärlek. När man sedan möter dennes blick börjar den pingla frenetiskt, vilket effektivt undanröjer allt behov av tröstlöst dejtande och misslyckade äktenskap. Det krävs dock att båda skaffat en sådan manick för att ens urverk ens ska starta och börja räkna ner, vilket är snart 30-åriga singeln Oonas stora problem. För att fördriva tiden låter hon sig övertalas av sin syster att roa sig lite med Mikey, även om det är uppenbart att de egentligen inte är ämnade för varandra, men trots det börjar känslor uppstå...

Om man accepterar saker som att "den rätta" faktiskt existerar för varje människa och dessutom endast i singular, samt att fantasimanicken skulle vara det enda man använt den typ av vetenskapliga framsteg till att konstruera, är det fortfarande en film med problem. Som en independentfilm tycker man den borde nyttjat sina fria tyglar genom att ta ut svängarna lite mer än  gängse Katherine Heigl-komedi och det gör den i viss mån, men alldeles för fegt. Det finns förnimmelser kring de mörkare aspekterna av romantisk kärlek, kring olikheter mellan familjer, men dessa tas aldrig riktigt fasta på. Istället serveras vi en ljummen dramakomedi som aldrig lyckas svepa med mig och acceptera den extremt forcerade premissen, utan mest bara tråkar ut mig.