När det uppdagades att Thomas Alfredson (den glasögonprydde och mustaschlöse av Hans Alfredsons två regisserande söner) skulle få chansen att regissera den klassiska John Le Carré-thrillern Tinker, Tailor, Soldier, Spy höjde jag på ögonbrynen. Genombrottet utomlands var ju Låt den rätta komma in och Hollywood brukar ju inte låta europeiska regissörer USA-debutera med en film som avviker från genombrottsfilmen rent genremässigt. När jag sedan förstod att detta var en europeisk samproduktion blev jag lite mindre förvånad, men inte mindre nyfiken. När namnen på skådespelarna började trilla in växte intresset för denna långfilmsversion av den klassiska tv-serien från tidigt 70-tal. Hur skulle vår svenska rätt lågmälda regissör hantera denna grädda av brittisk skådespelarelit?

-    De var rätt snälla mot mig och pratade långsamt, sade Alfredsson vid en intervju inför filmens premiärvisning på filmfestivalen i Cannes tidigare i år.
En rätt slående kommentar, även om den förstås sades med glimten i ögat. För hur ska en internationellt sett rätt oprövad regissör hantera en ensemble som består av Gary Oldman, John Hurt, Colin Firth, Mark Strong, Ciarán Hinds, Toby Jones, Stephen Graham, Tom Hardy och Benedict Cumberbatch? Uppenbarligen är svaret vördnad. För Alfredson njuter verkligen av att låta en på förhand nästan fånigt skicklig rollbesättning fullständigt spela ut. Han håller sig på vördnadsfullt avstånd samtidigt som han aldrig släpper sina skådespelare. Den täta ramhistorien där en pensionerad spionveteran (Oldman) ska försöka ta reda på vem som är den ryske spionen inom brittiska underrättelsetjänstens innersta krets är onekligt delikat för vilken skådespelare som helst. Men när hela filmen dessutom är upplagd på ett sätt där nästan varenda dialog handlar om kontroll och hierarki, när varje ordväxling antyder åratal av personliga vendettor och politiskt rävspel måste det vara fullständigt kalas. Jag hade egentligen bara problem med en skådespelare i hela filmen och anledningen är helt personlig och otroligt orättvis mot skådespelaren. För mig står nämligen David Dencik ut som en knarkspanare på ett raveparty. Han är absolut inte dålig och en av filmens bästa scener är han till minst hälften ansvarig för, men det är otroligt surrealistiskt att se honom bland alla dessa storheter. Speciellt som hans karaktär är en av de få icke-britter (han spelar en östeuropeisk avhoppare som tagit sig upp inom den brittiska underrättelsetjänsten).

Annars är detta en kavalkad av enkla scener som fungerar som skolexempel på exakt hur lite man behöver berätta om man bara ser till att berätta effektivt. Några av scenerna skulle man kunna spela som minutlånga kortfilmer utan att informationen i dem skulle minska på något sätt. Det kommer förstås att spekuleras i priser av alla de slag för den här ensemblen. Jag skulle inte gråta blod om Gary Oldman fick sin första Oscar-nominering för sin insats här. Men utöver honom skulle jag främst belöna Benedict Cumberbatch (som för mig slog igenom i BBCs Sherlock Holmes från förra hösten) som briljerar genom hela filmen som Smileys chaufför.  En specifik scen där han tvingas acceptera att spionliv och familjeliv i princip inte går att kombinera kan man nästa markera som det första riktigt stora steget i Cumberbatch framtida karriär.

Det är för övrigt filmens egentliga budskap och syfte. Att belysa vilket underligt liv och förhållande dessa män (för de är nästan uteslutande män) hade till varandra och med varandra. Detta måste vara en av de filmer där flest karaktärer har homosexuella relationer, utan att filmen på något sätt slår detta i huvudet på tittarna. Ett mycket fascinerande val av Alfredson, som mycket lätt kunde plockat snabba och enkla poänger på det faktum att många inom den brittiska spionvärlden under kalla kriget var homosexuella. Något som till exempel Jan Guillou förnöjt poängterade i den för övrigt våldsamt underskattade Hamilton-romanen I hennes majestäts hemliga tjänst.  Men Alfredsson låter det stanna vid att vara en fråga om obesvarad, feltolkad och förtvivlad kärlek utan att poängtera eller förneka att det i vissa fall handlade om två män som inte kunde följa sina hjärtan.

Sen går det ju inte att komma ifrån att en riktigt bra periodfilm måste filmas på ett sätt så att man tror att någon har en DeLorean ståendes i garaget. I detta avseende är den europeiska samproduktionen oklanderlig. Kostymer, frisyrer, garnityrer, ansiktsbehåring, ja allt mellan skalp och fotsula är minutiöst utformat för att passa in tidsålder. Men Alfredsson och hans fotograf Hoyte van Hoytema har jobbat med att få oss att tro att även arbetet bakom kameran gjorts under mitten av det kalla kriget. Stora bildutsnitt som ger en nästan teatralisk framtoning blandas in med lite mer modernt bildspråk men känslan blir magnifik.

Detta är en väldigt långsam film. En del av de trailers jag sett fick mig att undra varför Alfredsson försökt göra Bourne-film av Carré-boken. Det har han alltså inte, trailarna ljuger rätt friskt. Här är det nästan en Terence Malicks långsamhet i berättandet, vilket gör filmen stora förtjänster. Det gör att man kan ta in varenda detalj av det skickliga hantverket. Tyvärr gör det också att det tar ett tag att komma in i själva berättandet och förlora sig i filmen. Ögonblicket kommer, men första halvtimmen av filmen kan säkerligen skrämma bort den med kort tålamod. Då är filmens avslutande halvtimme istället nästan lite för snabb i vändningarna. Det behövs mer än en sittning för att få kläm på alla vändningar och trippel-bluffar som utförs.

I samarbete med Filmtrailer.se